paviljong, och det Stockholm som ej fick vara med på festen stod ganska beskedligt utanför och var mycket belåtet med att på afstånd få kasta en blick på de glada anletena, de rika drägterna och hofvets hela glans i djupaste hvardagslag. Sådant roar allmänheten.
Det är icke alla som komma till Haga i egen vagn eller i hyrvagn eller ens i omnibus. Mången går den långa vägen till fots. Så var det också 1869.
»Skall frun ut till Haga i kväll och se prinsen och prinsessan?» hette det.
»Det skall jag visst, det, och man min och alla barnen naturligtvis också. Vi ge oss af klockan tre; det är just inte närmaste väg från Timmermansgatan.»
»Inte är det kortare från Tjärhofsgatan häller.»
Man bröt således upp i mycket god tid. Möjligtvis kostade man på sig en ångbåtstur mellan Ragvaldsbacke och Köttorget. Det var också all den lindring för skosulorna som kunde komma i fråga. Litet matsäck hade man med sig i väskan som Janne bar eller som man stoppat i Kalles »portör», ty Kalle skulle botanisera på samma gång.
När klockan led mot fem, hade man lyckligt och väl hunnit till Norrtullsgatan. Där började vallfärdens egentliga pinoafdelning. Mycket tål en människa innan hon förgås, men kunde hon ännu 1869 komma lyckligt fram till Norrtull efter att hafva vandrat dit från Observatoriiplanen, kunde hon skatta sig mycket lycklig och göra anspråk på medaljen Illis quorum meruere labores. Norrtullsgatans knotterstenläggning var då ännu af vida allvarligare art än t. ex. de ärter som medeltidens pilgrimer lade i sina skor för att späka sig på en vallfärd. Ärterna kunde kokas, innan de lades i skorna, men
