naturligtvis också om kontributionssedlarne och hoflyxen, ty det hör till stycket, men har alldeles icke någon menlig inverkan på dagens nöje.
Klockan ett på natten var man åter hemma vid Timmermansgatan. Man sof som en stock, som ett helt bjälklager till klockan sex, då man åter var på benen och började det dagliga sträfvandet, men klockan tre gick man å nyo till Haga.
Man hade fått höra talas om, att det nygifta fursteparet själft skulle hafva en liten bjudning för kungen och drottningen och hela hofvet. Tidningarna hade försummat sig och icke nämt ett ord om denna lilla tillställning en famille, men ryktet spred sig, och man infann sig utanför fönsterna, och det ej blott från Timmermansgatan och Tjärhofsgatan, utan också från Skeppargatan och Kartagos backe.
Man var riktigt förtjust åt det lilla sauterie som på aftonen uppfördes i paviljongen, ett kostnadsfritt skådespel för allmänheten utanför.
Aftonen därefter hade hertigen och hertiginnan af Dalarne också en liten tillställning för samma publik. Det lär hafva varit vid det tillfället som en herre utropat:
»Det är då grufligt hvad folk kan vara nyfiket. Alla sju gångerna jag varit här, har jag sett alldeles samma fruntimmer.»
Anekdoten är mycket äldre än från den tiden, då prinsessan gifte sig, men har upplefvat många upplagor, och en af dem förskrifver sig från nyss nämda tillfälle.
——————
