orkestrar vid, och så fortgick det hela aftonen. En liten stund voro bägge orkestrarne alldeles tysta.
Den arme från Skåne drog ett djupt andetag och skulle just börja känna en lindring i sina plågor, då han hör musik litet längre bort, men alldeles tillräckligt starkt för att låta honom inse, att Kungsträdgården icke vore den enda plats, där man begick musik i Stockholm.
Det var tonerna från en af orkestrarne i Strömparterren, förträffliga lika väl som hr Blanchs, men utöfvande en högst obehaglig retning på vår skånska väns nervsystem.
Hvad skulle han företaga sig? Att gå ut tjänade naturligtvis till ingenting, ty det kunde han förutse, att hvart han gick i Stockholm, en så fördömdt musikalisk stad, skulle hans öron fyllas af de »ohyggliga tutningarna», som han på sitt omusikaliska språk uttryckte sig.
Han kallade ännu en gång på värdinnan och frågade henne, om hon ej hade några andra rum åt honom, några som ej låge åt Kungsträdgården och där man icke hade någon aning om Strömparterren.
Värdinnan hade verkligen ett par andra rum, men de ligga utåt Berzelii park . . .
»Åt Berzelii park!» utropade skåningen. »Å, det är ju alldeles gudomligt. Hvarför säger frun inte det genast? Det är ju en liten hygglig park, så grön och vacker och stillsam. Jag erinrar mig mycket väl Berzelii park från förra gången jag var i Stockholm. De rummen tar jag genast.»
»Men,» invände värdinnan . . .
»Se så, inga men, frun lilla,» afbröt henne hyresgästen. »Låt på ögonblicket bära in mina saker. Jag tar rummen, de må kosta hvad som hälst och de må vara aldrig så dåliga. Frun kan väl inse, att en
