människa som gjort sig förhoppning om att ej blifva galen så snart inte kan stå ut med att bo åt Kungsträdgården med musik alldeles inpå öronen och musik ända från Strömparterren.»
Inga invändningar från värdinnans sida hjälpte. Inom fem minuter var vår vän installerad i sin nya bostad, ett par mycket hyggliga rum med utsigt åt Berzelii park. Han tände en cigarr, öppnade fönstret och skulle göra sig i ordning att njuta af den vackra aftonen med blicken smekt af den lilla parkens friska grönska.
»Just ett litet paradis!» utropade han för sig själf. »Hvad är Ramlösa, hvad är Kongens Have, hvad är Frederiksberg, hvad är själfva Stockholms stolta Kungsträdgård mot denna lilla gröna fläck? Jag undrar hvad det där kan vara för en liten paviljong, som skymtar fram mellan träden, en liten verkligen poetisk kiosk . . .
»I en kiosk i Lindaraxas lustgård,» tillade han, anförande Johan Nybom, drog med välbehag några bloss af sin cigarr, lät aftonvinden smeka pannan och försjönk i ljufva drömmar.
Pang, dum, dum!
Store Gud, hvad var det? . . . Dum, dum, dumeridum! . . . En bastrumma, basuner, klarinetter, en hel regementsmusik!
Den lilla paviljongen var icke någon »kiosk i Lindaraxas lustgård». Det var den musikpaviljong där Andra gardets musikkår hvar enda afton gaf stor militärkonsert i Berzelii park.
Vår olycklige skåning var tillintetgjord. Ännu en gång kallade han på värdinnan. Han talade icke till henne. Det kunde han icke, ty den sista öfverraskningen hade gjort honom mållös. Han endast pekade ut genom fönstret på den afskyvärda kiosken och han skänkte
