Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
49
DET ÄR SÅ TYST I STADEN

värdinnan en blick, en blick . . . som ej kan med ord beskrifvas.

Värdinnan var nog snabbtänkt att genast uppfatta tillståndet, men hon ursäktade sig med att hyresgästen inte tillåtit henne utveckla de skäl hvilka hon ämnat anföra mot öfverlemnandet af rummen utåt Berzelii park.

Skåningens sydländska blod höll på att sjuda öfver, men han nöjde sig med att visa ut värdinnan, bomma till fönstren, kläda af sig och krypa under täcket, borrande hufvudet så djupt ned som möjligt i fjäderkudden.

Alla dessa försigtighetsmått kunde dock icke förtaga ljudet af musiken från Andra gardets oförtrutna musikkår, som ända till långt in på natten försökte hålla publiken i Berzelii park vid godt lynne och äfven lyckades i detta försök.

Det glada Stockholm svärmade i Kungsträdgården, Strömparterren och Berzelii park, men vännen från Skåne vred sig i förtviflan på sitt läger. Långt efter det alla orkestrarne tystnat, tyckte han sig ännu höra deras brusande och först frampå morgonen insomnade han.

I drömmen jagade valser och galopper genom hans arma hufvud, han hörde bastrumman och piccolaflöjten och hela Andra gardets musik. Det var hiskeliga drömmar.

När han vaknade, var klockan tio på förmiddagen. Han reste sig, lyssnade, gnuggade sig i ögonen, nöp sig i öronen. Sof han ännu? Nej, han var fullkomligt vaken. Hade han då blifvit galen? Han hörde ju tydligt huru man blåste en sprittande dansmusik, och det starkare än kvällen förut. Det var ur »Storhertiginnan». Han såg på klockan . . . tio minuter öfver tio. Solen sken så vackert in i hans sängkammare.


4