»Har ni sett kineserne?»
Det var dagens fråga, den som satte lif i den dittills så intresselösa tiden. Man hade ändtligen fått en tilldragelse. Det var slut med det tråkiga.
Det himmelska rikets excellenser kunde själfva naturligtvis icke köpa upp hela Stockholm, och attachéerne räckte ej häller till för att fullkomligt släta ut skrynkorna på bodhandlarnes och slöjdidkarnes nyss förut så rynkade pannor. Men dessa kineser voro alldeles förträffliga som lockbete.
Kineserne ämna göra uppköp i den eller den boden, hette det, och att hela Stockholm då skulle rusa dit, det var en gifven sak.
»Ha kineserne varit här?»
»Inte ännu, men de väntas.»
Man kunde naturligtvis icke gå sin väg utan att köpa något. Man kom igen och fick kanske icke häller då se kineserne, men för skams skull köpte man ytterligare något.
»Jag såg kineserne gå in till Lejas,» sade någon.
Alla som hörde det rusade in till Lejas.
»Nej, de äro midt emot. De köpa tvål hos Hylins och piller på Lejonet».
Hylins bod och apoteket Lejonet öfversvämmades. Man köpte tvål och luktsalter i mängd. Man köpte häftplåster, lakrits, kanske bittervatten. Man ruinerade sig på apoteksvaror utan recept. Alt för kinesernes skull!
Man kom alldeles oförmodadt in i en af våra finaste guldsmedsbodar för att få se på kineserne, men i stället råkade man ut för lysande frestelser och fastnade för små näpna guldarbeten eller kanske hela stora silfvervaser.
