kinden, så som han sedermera aldrig smekt, då alt var ljust och gladt och förhoppningarna sprattlade med de orimligaste språng på framtidens blomsteräng.
Ej alla känna hvar andra bland denna skara, men alla hafva de varit lärjungar vid samma läroverk, fastän det ligger ett halft århundrade mellan den där herrns gymnasii-tid och den där andres. Några äro kanske mycket bekanta, fastän flera årtionden ligga emellan deras inträde vid läroverket. Där ser man fader och son vid hvar andras sida. Fadren vardt gymnasist på 1820-talet, sonen några och trettio år senare. Nu gå de bägge att skrifva in sig igen.
Den hvälfda förstugan är ännu den samma. Minnesstenen i högra hörnet står där ännu. Gud vet, om ej »Bakelse-Jeana» sitter där ännu och säljer sexstyfvers äpplen.
De nötta trappstegen tyckas ej hafva blifvit ombytta. Huset är nästan, skulle vi tro, i samma skick som när Riddarholmsförsamlingens kyrkoherdar bodde där.
Det kunde se något ståtligare ut i uppgången till hufvudstadens förnämsta läroverk, men man återser så gärna gamla vänner i det skick man senast lemnade dem. Minnet af det förflutna framstår då i så mycket bättre dager.
Två medelålders män gå på samma gång in genom porten och upp för trapporna. De snegla på hvar andra. Den ene är en liten trind, gladlynt figur, den andre lång, mager, blek och mycket allvarlig, nästan stel, kanske förnäm. Men under det de snegla på hvar andra, under det att det ena steget tages efter det andra och de komma närmare hvar andras sida, tyckes den lille gladlynte varda allvarsam, då däremot en solglimt visar sig på
