den långe magres stela anlete. Plötsligen utbrista de bägge på samma gång:
»Är det icke A.?»
»Det är bestämdt B..»
Ja, det är A., och det är B., två gamla kamrater. Första gången de gingo vid hvar andras sida samma väg som nu — det är så där omkring trettio år sedan — var då de bägge skulle göra sin latinska profskrifning för att vinna inträde på Stockholms Gymnasium. Senaste gången de gingo till samman utför dessa trappor var då de med utgångsbetyget på fickan gjorde sig redo att fara till universitetet. Då gingo de icke, de dansade utför trapporna.
Mellan denna senaste gång och den då de nu åter träffas ligger ett fjärdedels sekel med alt hvad en sådan tidrymd kan omsluta af glädje och sorg, felslagna förhoppningar, brustna illusioner, vunnen verldserfarenhet, godt och ondt af allehanda slag. Den ene hade tumlat om i verlden här och där, haft många omväxlingar, många äfventyr, många »öden», kallas det. Den andre hade gått lugn sin väg framåt, visserligen känt sig sviken då och då i sina förhoppningar, men dock kommit till ungefär den punkten dit han föresatt sig att en gång komma. Det var dock icke han som haft sina »öden», hvilken var den bleke och magre, utan det var den andre, han som gått lugnt framåt och kommit dit han ville komma.
Nu hade de gamla kamraterne icke sett hvar andra på många herrans år, men ungdomsminnena döko plötsligt upp och funno sin första urladdning i ett trofast handslag, hvarefter de åter döko ned på djupet och å nyo kommo upp med det ena gamla föremålet efter det andra, det ena glänsande och strax igenkänligt, det andra
