goda vänner, ty förre privatisten var icke någon hatare af den matematiska vetenskapen.
Skrifningen gick lyckligt för sig, och när klaristen och privatisten samtidigt åter gingo utför trapporna, var vänskapsbandet redan knutet. Inträdesexamen undanstökades äfven. Men därmed voro pröfningarna icke till ända. Sedan man genomgått examens-skärselden, återstod ett helt pröfvoår för att uppfostras till sannskyldig gymnasist. Den pröfningen utfördes icke af lärarne, utan af de äldre kamraterne, i synnerhet af den afdelning som var närmast öfver de nykomna, d. v. s. dåvarande Nedre Ringens superiorer. Penalismen var ännu i fullt flor, fastän den redan året därpå fick en svår knäck, då gymnasium delades i tre ringar samt sista ringens lärjungar erhöllo ett rum för sig.
Vid den tid, hvarom de bägge kamraterne nu tala och som vi här i korthet skildra, var läroverket fördeladt endast i två afdelningar, Öfre och Nedre Ringen, samt hvardera af dessa åter i två underafdelningar: superiorer och inferiorer. Vi vilja minnas, att denna indelning bibehållits ända sedan gymnasii öppnande, d. v. s. nitton år före ifrågavarande tid.
Var man superior i Nedre Ringen gick man med hatten på hufvudet långt på andra sidan om »tiljan», men en inferior tog helt beskedligt af sig hatten redan i förstugan och vågade icke en enda gång på hela året träda öfver den ödesdigra golfplanka som gick från katedern till kakelugnen på tvären, under det de andra golfplankorna voro lagda längs efter rummets längd.
»Tiljan» i Nedre Ringen utgjorde den stränga gränslinien mellan denna rings superiorer och inferiorer. Kroppslig aga sparades icke, om någon inferior varit nog fräck att sätta sin fot på denna tilja. En gång tvingades alla
