Denna vänsterregering, som förblef trogen sitt program, trädde tillbaka följande året (1893), fast hon alltjämt kunde stödja sig på ett enigt flertal i stortinget.
Stang, som nu åter, 2 maj 1893, af kungen stäldes vid styret, har
icke sökt utföra beslutet af 10 juni 1892, trots det 1893 af stortinget
förnyats och fått ytterligare stadfästelse af de allmänna valen 1894, som
ånyo hade till resultat ett stortingsflertal för Steens program. Ej häller
har han gjort något för att, enligt stortingets beslut 1894, få
konsulatgemenskapen uppsagd och ministerposten i Wien såsom norsk indragen,
hvilka fordringar tinget uppstält som vilkor för utrikesbudgetens beviljande.
I stället hade hans ministär begärt afsked, men ändå låtit förmå sig att
tills vidare sköta de löpande regeringsbestyren.
Förgäfves sökte konungen i februari 1895 finna en norsk man, som ville åtaga sig det äfventyrliga uppdraget att bilda en regering mot flertalsviljan. Han ansåg sig icke kunna välja sina rådgifvare bland vänstermännen, som utgöra stortingets majoritet, såvida denna icke ginge in på att konsulatbeslutet återtoges, tills frågan om egna norska konsuler blifvit behandlad och afgjord genom underhandling med Sverge. Och bland de båda andra stortingspartierna, högern och de moderata, fans ingen som vågade påtaga sig ansvaret af en fortsatt motståndspolitik.
Under dessa omständigheter säges Norges kung ha vändt sig till svenske rådgifvare för att med dem afhandla en fråga, som norska riksförsamlingen i en särskild dagordning uttryckligen förklarat vara ett uteslutande norskt spörsmål, fast villigt medgifvande, att om afvecklingen af den bestående gemensamheten må förhandlas mellan svenska och norska myndigheter.
Sedan norske kungen lämnat sitt land, utan att ha uppgjort sina mellanhafvanden med norska riksförsamlingen, pågingo lifliga förhandlingar mellan de tre stortingspartierna för att möjligen komma till enighet i häfdandet af Norges rätt. Fosterlandskärleken segrade slutligen öfver smärre intressen och betänkligheter och förenade dem i en samfäld vilja.
Den 31 maj framlades i stortinget af fem vänstermän, två högermän och två moderate, ett dagordningsförslag, gående ut på att häfda Norges rätt att ordna sitt konsulatväsen och sin utrikesstyrelse såsom det för godt finner, i förening med villighet att lösa tvisten genom fri och fredlig förhandling med Sverge. Och 7 juni antog stortinget med 90 röster mot 24 följande dagordning:
»Med erkännande af att förhållandena kräfva en lösning af de unionella svårigheterna, samt under hänvisning till och fasthållande af stortingets uttalande i dess adress af den 23 april 1860: ’Norges enrådighet i alla angelägenheter, som icke i riksakten uttryckligen betecknas som unionella’, uttalar stortinget, att man på en helt och hållet fri grundval under en med stortinget samarbetande regering bör söka inleda
