Då Karl XV under högsommaren 1863 sammanträffade med Fredrik VII af Danmark i Skåne, kryssade sexton ryska krigsfartyg i Östersjön och tsaren själf mönstrade trupper i Finland.
Också den gången lyckades vi komma undan i sista stunden.
Storhetsvurmen lät sig imellertid icke häjda. Sedan man skaffat
oss en fiende i Ryssland, vore det så godt att spela på äfven med risk
att få ytterligare ett par stormakter på halsen. Ett nytt danskt-tyskt
krig stod för dörren. Här skulle det slås ett stort slag. Danske kungen
var tillika hertig af Slesvig och Holstein, hvilka skulle hafva sina egna
författningar och landsrepresentationer. Men det storpatriotiska partiet i
Danmark ifrade för en dansk helstat, i hvilken åtminstone Slesvig skulle
helt uppgå, fast södra och större delen af detta hertigdöme beboddes af
tyskar. Man uppagiterade en nationel stämning för Slesvigs fördanskning.
Preussen hade föreslagit en delning efter nationalitetsförhållandena och de andra stormakterna tillrådde Danmark tillmötesgående. Men de riktigt nationelle, patentpatrioterna, som äro sig lika öfver allt, brydde sig icke om visa råd, utan drefvo det slutligen därhän, att en gemensam författning antogs för Danmark och Slesvig. Detta skedde 13 november 1863. Så kom det till fullständig brytning med Preussen och Österrike.
Svenska regeringen stälde sig på Danmarks sida och uppehöll det med löften om Sverges och Norges bistånd i det stundande kriget. Karl XV och Fredrik VII voro personliga vänner. Underhandlingarna fortsattes efter den senares död med hans efterträdare Kristian IX. Det gälde till sist ingenting mindre än upprättandet af en ny union, omfattande alla tre skandinaviska rikena. Däraf blef ingenting. Ej ens allianstraktaten, hvars undertecknande allt jämt fördröjdes å svenska sidan, kom till stånd.
Men detta berodde visst icke på ovillighet hos Karl XV. Han var mycket ifrig att vid Danmarks sida gå i fält mot tyskarne. Någre af hans ministrar ansträngde sig till det yttersta för att hålla honom tillbaka. Gripenstedt hotade honom tämligen tydligt med Gustaf IV Adolfs öde, och De Geer och Sibbern understödde den modige statsmannen.
Genom grefvarne Manderström och Hamilton underhölls imellertid danska regeringen fortfarande med löften — medan de tyske krigshärarne i slutet af 1863 och första hälften af 1864 ryckte genom Holstein, öfverskredo Slesvigs gränser, togo Dannevirke, drefvo de tappert kämpande danskarne ur Dybbel, eröfrade Fredericia och öfversvämmade hela Jylland.
Denna olycka berodde till en del på den svenska utrikesstyrelsens tvetydiga hållning och falska förespeglingar, hvarför hon blifvit rättvisligen bränmärkt. Olyckan skulle dock sannolikt icke blifvit mindre, utan större,
| 2 |
