Hoppa till innehållet

Sida:Fred med Norge.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
18
FRED MED NORGE

om »Han selv og toogtyvetusende mand», som man väntat, hade blandat sig i striden. Danmark hade icke haft något att vinna, utan än mer att förlora, om äfven Sverge och Norge dukat under för öfvermakten. Nu mera torde den meningen vara tämligen allmän, att detta blifvit resultatet af Sverge-Norges deltagande i Danmarks förtviflade kamp mot två förbundna stormakter, Preussen och Österrike, medan en tredje stormakt, Ryssland, intog en mot Sverge hotande ställning.

Vi räddades genom svensken Gripenstedts modiga uppträdande i förening med norska stortingets betonande af att Norges deltagande i kriget vore att räkna med allenast under förutsättning af aktiv samvärkan med England och Frankrike. Men hur nära vi voro att kastas ut i det farliga äfventyret, kan man förstå af De Geers yttrande, att hade kungen »blott kunnat få några ministrar, som vågat följa honom, så hade han tvifvelsutan kastat tärningen». Det hade slutligen lyckats De Geer att öfvertyga utrikesministern Manderström om dödsfaran af det vilda vågspelet.

*     *
*


Med dessa historiska fakta för ögonen finner man det påståendet något konstigt, att Norge har sin gemensamma utrikesstyrelse att tacka för sin 80-åriga fred. Snarare låter det säga sig, att Norge just därigenom flere gånger blifvit utsatt för krigsfara.

Sverge har ännu icke blifvit hotadt för Norges skull. Rysslands påstådda åtrå efter norska Finnmarken har icke visat sig i något hot, än mindre i någon handling.

Därimot har Gotland mer än en gång ådragit sig en riskabel uppmärksamhet, senaste gången 1885, då hela världen väntade utbrottet af ett krig mellan England och Ryssland. Bägge jättarne frågade vår unionsstyrelse, om vi kunde garantera att motparten icke besatte Gotland.

Det rustades förstås i de förenade rikena, Sverge fick släppa till 200,000 kr. och Norge 100,000 kr. Men ingen tror, att vi kunnat hindra engelsmännen att begagna sig af Gotland, liksom ingen häller vet, om vi icke för denna landsdels skull dragits in i kriget.

Genom Gladstones visa politik gick ovädret öfver.

Vi finna imellertid af detta exempel, att Norges fred varit i fara icke endast till följd af den gamla svenska lusten för yttre storhet och glans, utan ock af främmande orsaker, därvid Sverges, icke Norges, belägenhet visat sig innebära faran.

Tills man lär sig inse nödvändigheten att göra något för att få Gotland neutraliseradt under Östersjö- och västmakternas garanti, lär denna ö alltid komma att vara en fara för skandinaviska halföns fred, om ock en ringa fara i jämförelse med storsvenska äfventyrsplaner.

Men om det fredsälskande Norge icke kan fördraga kompanjonens storhetsmani och icke kan anses sakna fog för sin misstro till