Andra kammarens ledamöter lära i tysthet ha blifvit ihärdigt bearbetade för att vara med om den imponerande tillökningen. Voteringssiffrorna gåfvo i alla händelser en ytterligare bekräftelse på den erfarenheten, att det blott behöfves en kraftig ledning för att draga ett betydligt antal riksdagsmän ett godt stycke åt hvilket håll som hälst.
Den 13 maj röstade i andra kammaren 180 mot och blott 30 för höjningen. Men fyra dagar senare afgjordes saken i gemensam votering sålunda: Lilla kreditivets höjning beslöts med 186 röster (106 i första och 80 i andra kammaren) mot 113 (3 i första och 110 i andra kammaren); stora kreditivets höjning beslöts med 182 röster (108 i första och 74 i andra kammaren) mot 117 (1 röst i första och 116 i andra kammaren). Krigspartiets seger hälsades i första kammaren med glädjerop och omfamningar.
Allt hade gått efter beräkning, fast det på slutet gick i flygande fläng. Man lyckas, ty man känner sitt folk. Men därför kräfves ingen statsmannavishet, blott knipslughet.
Till dessa s. k. schackdrag, som gjort vår skyddsregering så berömd, lära väl ock kunna räknas förslag till statslån på resp. 50 och 60 millioner kronor för krigsändamål, som man låtit sina pappenheimare frambära vid 1895 års riksdag, men hvilket denna gång inte gick, samt i synnerhet planen till detta hemliga utskott, hvars utväljande i kamrarne kungen begärde den 18 mars, kort före sin andra resa till Norge.
Om förhandlingarna i detta frimurareconsilium vet ju profanum vulgus ingenting med full visshet. Men det kan ock vara likgiltigt för allmänheten, hvad de högt betrodde rådsherrarne haft för sig bakom förlåten. Värkningarna ligga i alla fall i öppen dag, d. v. s. de första värkningarna, som här ofvan påpekats, bådande slutföljder, hvilka icke lära innebära något mindre än unionens upplösning.
För de herrar beskyddare, som från början haft detta resultat till ögonmärke, var det ju alldeles i taktisk ordning, då de drefvo det där hän, att årets riksdag uppsade mellanrikslagen, som reglerar handelsförhållandena mellan de förenade rikena.
När riksdagsmännen sålunda slutat sitt värf — de hade förut i god ro tredubblat spanmålstullarne, reducerat den direkta beskattningen till de bemedlades förmån, låtit de på fattigman hårdt tryckande personliga skatterna kvarstå oförminskade, men afvisat förslag om maximalarbetsdag i hälsosyfte, om förlikningsnämder mellan arbetare och arbetsköpare, om pensionering till tryggande af arbetarnes ålderdom o. s. v. — när allt var fullbordadt, gingo de till sin gudstjenst i storkyrkan och anammade tröstens ord af pastorsadjunkten Carl Öhman, som manade till gudaktighet och ärlighet, men framför allt till böner och förböner, åkallan och tacksägelse för konungar och all öfverhet.
»Det ligger i Guds hand», sade predikanten, »att låta oss lefva ett stilla och lugnt lefverne. Men i hans hand ligger ock att gifva oss krig och örlig. Krigen äro ju stora olyckor, men de kunna äfven hafva nyttiga följder, likt stormar som rensa luften».
