Pastor Öhman slutade med att allvarligen uppmana våra riksdagsmän att bedja för öfverheten.
Därpå reste de hem.
Under vägen från kyrkan slöt sig en f. d. riksdagsman till några
forne kamrater. Han anmärkte något om den nyss slutade gudstjensten.
Men då han såg, att religion inte bet på det trumpna sällskapet, gick
han tvärt in i politiken, utlåtande sig så här:
— Tänk om stortinget, Norges lagliga riksförsamling, blandade sig i våra svenska angelägenheter så som första kammaren med sin underhusbilaga blandar sig i Norges affärer!
— Kan så tyckas, genmälde en i sällskapet — en af kombinerade landtmannapartiets äldste och främste — men norrmännen äro mycket bråkiga. Det går inte an att låta dem få sin vilja fram i allting.
Hvad det då egentligen är de »bråka» om var synnerligen oklart för farbröderna, hvilket gaf fördettingen anledning att upplysa om grunderna för norrmännens anspråk. Han bad sina gamla vänner betänka, att Norge, hvars handelsflotta är den tredje i ordningen på hela jorden, har stora intressen att bevaka i utlandet; att stortinget ingen har att hålla sig till i afseende på krig och fred, ingen, som kan dragas till ansvar för en äfventyrlig förbundspolitik, som kunde sätta nationens tillvaro på spel, o. s. v.
— Det där har jag värkligen inte vetat, medgaf den framstående landtmannapartisten.
— Ja, ja, inföll en af de andre gubbarne, man har ute i bygderna kan hända väl mycket rättat sig efter korpral Bloms predikningar. Men det är väl häller inte så underligt, att de stillsamme tro på hans ord, då inte bara försvarsrörelsens herrar och fruar på allt sätt omhulda sin apostel utan desslikes myndigheterna öfver allt öppna sina armar mot honom och ifrigt hjälpa honom att kolportera ut hans gallimatias i våra kyrkor och skolsalar.
— Inte värdt att här skylla på den eller den, mente den forne riksdagskamraten. Grundorsaken har varit, är och förblir i alla fall okunnighet. Den närmast liggande orsaken är vårt lands sorgliga brist på statsmän.
Här är tungt och tryckande, småsinnadt och trångt. Riksdagen är en kommunalstämma och regeringen en kommunalnämd. Här är idel sockenpolitik. Man äflas att efterapa Bismarck, men når inte upp till Estrup.
Vårt land är fattigt och har just därför allra minst råd att undvara intelligens i riksstyrelsen. De kongl. rådgifvarnes bildning och förståndsgåfvor passa otvifvelaktigt ganska väl för den nu rådande intressepolitiken, men detta slags begåfning lär icke räcka till för uppgifter sådana som att hålla ihop unionen.
