Sida:Fred med Norge.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
29
FRED MED NORGE


folkets uppmärksamhet utåt, på bildandet af en stark krigsmakt. Man skulle slå ett slag för hela serbiska nationens förening under en spira. På samma gång som de socialpolitiska rörelserna våldsamt undertrycktes, ansträngde man folkets krafter till det yttersta för militära ändamål.

Nu skulle konung Milans välde vidgas och befästas. Under förevändning att den politiska jämvikten på Balkanhalfön var hotad (genom revolutionen i Östrumelien) kastade han sig öfver det bulgariska brödrafolket. Han började ett krig, som hit intills är i sitt slag det mest orättfärdiga och skändliga i den nyare tiden.

Den unga bulgariska staten troddes icke kunna mäta sig med Serbien. Resultatet skulle efter all sannolikhet blifva, att Serbien, utan att själft kunna öka sitt område med en enda tumsbredd jord, blott finge den tillfredsställelsen att ha tvungit sina stamförvandter att underkasta sig Turkiets omedelbara välde. Utgången blef imellertid en helt annan. Krigslyckan var på bulgarernas sida. Serbien led fullständigt nederlag.

Den nation, som började med att kämpa för alla folks frihet i sydöstra Europa, slutade på ett så ömkligt sätt, därför att den låtit föra sig i ledband af en ensidigt nationel och militaristisk politik. Det begångna våldsdådet öppnade ett svalg mellan de sydslaviska folken, hvilket icke lätt fylles. Det serbiska folket kan icke godtgöra det skedda, om det än gråter tårar af blod. Sin ledande ställning bland sydslaverna har det för alltid förlorat.

I folkens så väl som individernas lif finnas felsteg, som aldrig kunna utplånas.

Så skall och så bör det gå för hvarje liten nation, om den försöker att uppträda såsom militärmakt och om den gent imot grannar och stamförvandter söker göra sig gällande genom maktspråk. Har bara en sådan stat en krigsmakt, som motsvarar tidens fordringar, så nog får den krig. De stora vågar den sig icke på, men sannolikt kommer den att försöka sin styrka mot smärre grannfolk. Tillfällen skola ej saknas, när en nation en gång börjat lyssna till de dåliga, själfviska lidelserna och i sina förhållanden till andra nationer blott frågar efter sitt eget intresse, ej efter rättvisan.

*
*     *


Men öfvermodet bryr sig icke om förnuftets varningar.

Visserligen är det i riksdagen och tidningarna ofta upprepade talet, att hela svenska nationen står enig mot norska folkpartiet, ett fåvitskt tal. De många små ha ingen talan hvarken i riksdagen eller i pressen.

Massan af befolkningen blir här som annorstädes oberörd af den krigiska hänförelsen. Skulle krig bero af en värklig folkomröstning, i hvilken äfven den fattige slitaren så väl i stad som å landsbygd egde att fritt afgifva sin röst, blefve det helt enkelt en omöjlighet.

Tyvärr äro massorna ännu genom sin okunnighet ur stånd att öfva värksamt inflytande på statens styrelse, som så mycket mera påvärkas af