Sida:Fred med Norge.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
30
FRED MED NORGE


klasser och personer, hvilka genom uppfostran, ärfda företrädesrättigheter, tänkesätt och vanor äro oförmögna att fatta de arbetandes tankar och känslor, jämte det de sakna de värksamma och nyttiga samhällsmedlemmarnes erfarenhet på lifvets olika arbetsfält.

Då dessa människor i alla tider fostrats till att blifva så rysligt förnäma, att själs- och kroppsansträngande värksamhet ansetts under deras värdighet, hafva deras tankar riktats på onyttiga och fåfängliga ting med lysande yta. Dessa samhällselement äro de, hvilka här som inom andra nationer tycka om att festa och slås och därvid alltid kunna påräkna stöd i befolkningens okunnighet, råhet och laster.

Det är imellertid obestridligt, att den förenade tull- och försvarsrörelsen kollrat bort en hel massa godt folk här i landet, så att i synnerhet en stor del af vår landtbefolkning i politiken är ur stånd att skilja mellan svart och hvitt.

Protektionismens seger blef följdriktigt också militarismens.

För de kära spanmålstullarnes skull klagades i riksdagen bittert öfver de förbättrade kommunikationerna och den lättade samfärdseln mellan jordens olika land i våra dagar. Man jämrade sig öfver järnvägarne, jämrade sig öfver Suezkanalen och den påbörjade Panamakanalen, jämrade sig öfver de minskade fraktkostnaderna för lifsförnödenheter. Det ser nästan ut, som man längtade åter till den gamla, goda tiden, då man måste göra sina resor på skjutskärran eller å segelfartyg, då det behöfdes månader för att tillryggalägga vägen från ena ändan af Europa till den andra och åratal för att färdas jorden rundt.

Likväl har mänskligheten genom de nya fortkomstmedlen tagit ett jättesteg framåt och står i begrepp att göra ett ännu större framsteg. Betydelsefulla sträfvanden pågå inom alla till en högre odlingsgrad hunna nationer — att undanrödja allt förtryck, all brist, allt ockrande af den ena människan på den andras arbete, att låta människan genom så många och så stora upptäckter och uppfinningar allt mera vidgade herravälde öfver naturen komma alla till godo och ej blott ett fåtal. Men ett oeftergifligt vilkor härför är, att mänskligheten kommer till en allt omfattande fullständig sammanslutning och enhet så väl i ekonomiskt som i rättsligt hänseende. Så länge människornas intelligens och arbetskraft och omfattande materiella hjälpmedel nu måste förbrukas, icke blott för den ekonomiska striden mellan intressen, men jämväl för striden med krigets mordvapen och förberedelserna därtill, kan nämligen den sociala frågan aldrig lösas.

Men sedan de gamla, naturliga skiljemurarne mellan folken blifvit — den ena efter den andra — nedrifna, har man — i fåvitsk fruktan för enhetsarbetet — så mycket mera sökt bevara och upprätthålla de konstlade skiljemurarne, arméerna och skyddstullarne.

Båda värka i samma riktning. Tullskyddssystemet bidrager kraftigt att upprätthålla militarismen och kriget. Genom att en stat söker göra sig i ekonomiskt hänseende så mycket som möjligt oberoende af varubytet med andra stater, afsöndrar den sig äfven i politiskt hänseende och underlättar ett brytande af freden. Som producenterna inom hvarje