Faran synes för tillfället icke öfverhängande, men hon är icke långt borta. Alla goda krafter måste uppkallas för att om möjligt afvärja henne.
Hufvudsaken får icke längre vara att upprätthålla unionen, utan att förebygga kriget. Skriftstridernas tid är slut, professorerna och deras afskrifvare må säga hvad de vilja. Högre än unionsluntorna står rättfärdigheten.
Den nu varande unionens upplösning vore ingen olycka. Tvärtom. Sedan må en union växa fram af naturlig samhörighet i alla hänseenden. Ett neutralitetsförbund kunde därvid utgöra den bästa början. Frivilliga beslut att värna gemensamma intressen skulle vara grunden.
Men våra maktegande tro mera på bajonetterna än på rätten. Därför redes det till ett massmord på bröder, som vi må hända icke äro i stånd att hindra.
Man torde ha gått för långt att kunna vända. Om hemlighetsmakeriet med dess synliga frukter i revisions- och kreditivbesluten endast haft till syfte att imponera på norrmännen, så har det icke blott förfelat sitt ändamål. Det har ledt därhän, att skadan icke lär kunna repareras. Unionen har ej längre någon uppriktig vän i Norge.
Enligt den svenska korpralspolitiken återstår för den skull ingenting annat än att gå på med eld och svärd.
Stortingets underhandlingsbeslut 7 juni 1895 och dess en månad senare fattade beslut att gälda de diplomat- och konsulatutgifter, som Sverge åtagit sig att förskottera, kunde väl tyckas förorsaka något dröjsmål.
Ingen som känner den värkliga ställningen kan imellertid tro, att de blifvande underhandlingarna skola leda till ett för båda parterna antagligt resultat.
Norska vänstern uppger aldrig sin fordran: eget konsulatväsen och egen utrikesstyrelse, och de båda andra norska partierna skola otvifvelaktigt vid det slutliga afgörandet gå med vänstern i denna nationella sak.
Å andra sidan torde de svenske underhandlarne — så vida icke något politiskt undervärk inträffar — oåterkalleligen hålla på gemensam utrikesstyrelse.
Spänningen blir större än någonsin tillförene. Och så smäller det.
Må hända är afgörandets stund mycket närmare än man i allmänhet tror. 1895 års storting afslöts 30 juli efter att utom de vanliga försvarsanslagen, som ock ökats, hafva beviljat 15 ¼ millioner kronor extra utgifter, till ett skyndsamt stärkande af krigsmakten, däraf ensamt till sjöförsvaret 12 millioner. Dagarne närmast före stortingets afslutande förhandlades det ånyo om att få till stånd en med tinget samvärkande regering, denna gång främst med högermannen Thorne, som äfven godkändes af vänstern; men som han icke kunde blifva ense med kungen om vilkoren, blef äfven denna förhandling resultatlös. Och Stang sitter där han sitter.
Under tiden kokar det här hemma i patriothett blod. Maktegarnes pressorgan rasa. Man kallar stortingets underhandlingsbeslut »skojbeslutet» och yrkar i hetsiga ord på rask handling för att icke gifva Norge
