tid att rusta sig till försvar. »Nu eller aldrig» är lösen. Nu är »den lämpliga tiden», just nu medan Norge är värnlöst.
Att det här talas å förstakammarherrarnes vägnar, lider intet tvifvel. Och då allt går i vårt land som de vilja — komme det ock att gälla uppenbart lagbrott — så lär det kunna bryta löst när som hälst
Svenskarne anfalla. Norrmännen försvara sig.
Om svenske män då icke lyda revolutionsherrarne och vägra att bära vapen mot Norge, kunna de göra det som trogne kristne och laglydige medborgare.
Sverge kallas en kristen stat. Enligt regeringsformens § 16 må konungen »ingens samvete tvinga eller tvinga låta», och något gröfre samvetstvång kan icke tänkas än att med våld tvinga en människa, som vill lefva efter Kristi lära, att i uppenbart trots mot femte budet och evangeliets maning öfverfalla och döda sin nästa, utan att ens därför kunna åberopa nödvärn.
I den för Sverge och Norge gemensamt gällande riksakten bestämmes i § 12, att stadganden i riksakten icke kunna förändras utom på det i Norges grundlags § 112 föreskrifna sätt, hvadan den af riksdagen påyrkade revisionen endast skulle kunna genomföras fredligt och icke på mindre tid än tre år.
Och enligt vår svenska strafflag, kap. 8, § 4, dömes svensk man till döden eller lifstids straffarbete, om han bär vapen mot Norge, det andra unionsriket.
Lydnad för öfvermaktens order är imellertid så allmän, att man alls icke har att befara någon militärstrejk af vår värnpliktige ungdom, äfven om den beordras till anfallskrig.
En student med goda kunskaper och äfven god öfning i praktiska
värf arbetade tappert för sin och de sinas utkomst. Han hade omsider
fått en fast plats med 2,000 kr. i årlig lön. Men nu måste han exercera
beväring och därmed förlora platsen.
— Jag kan ju icke undgå min värnplikt på annat sätt än om jag skulle vägra, sade han till sin far. Och det ville jag nog gärna, ty min afsky för mordvapnen är på väg att bli min religion. Men jag måste foga mig i mitt öde.
Fadern rådde honom att före exercisens början tillställa regementschefen en bevittnad skrift, däri han uppriktigt erkänner, att hans samvete absolut förbjuder honom att döda någon människa vare sig frivilligt eller på befallning, men att han, när han icke häller vill uppresa sig mot
