Norrmännen kunde imellertid icke finna sig i att som en slafhop säljas och köpas af ett par främmande herrar. Danmarks kung kunde för sin del frånträda sina anspråk på Norges krona, men hade ingen rätt att afyttra deras fädernesland åt ett främmande lands konung, utan att ens höra deras mening om en slik öfverlåtelse. Norge hade till 1376 haft sin egen kung. Sedan Sverge utträdt ur Kalmarunionen fortsatte Norge sin frivilliga förening med Danmark under gemensam regent, men upphörde aldrig att vara ett särskildt rike. När föreningen nu blifvit löst äfven med Danmark, återinträdde ättlingarne af Olof Tryggvassons och Harald Hårdrådes folk i sin gamla statsrättsliga ställning.
På kallelse af prins Kristian Fredrik, ståthållaren i Norge, sammanträdde en lagstiftande församling i Eidsvold, 112 medlemmar, utsedda af städerna, landsbygden, hären och flottan. Denna riksförsamling började sitt arbete 10 april; 16 maj var Norges frisinnade grundlag färdig och antagen; 17 maj 1814 valdes Kristian Fredrik till Norges konung; 19 maj aflade han sin ed på författningen; dagen därefter, 20 maj 1814, åtskildes de 112 grundlagsstiftarne, medan de — räckande hvarandra händerna till en stor brödrakedja — under djup rörelse utropade: »Enige och trofaste, intill dess Dovre faller!»
Karl Johan höll imellertid fast vid Kieltraktaten. Han förklarade riksförsamlingen i Eidsvold och dess beslut lagstridiga och yrkade på Kristian Fredriks ögonblickliga tronafsägelse, hvarjämte han fordrade obehindrad inmarsch för de svenska trupperna, som skulle ega att besätta alla fasta platser i Norge. Norrmännen svarade med att samla sin motståndskraft och bereda sig att till det yttersta kämpa för sin rätt att vara ett oberoende folk.
I slutet af juli angrep Karl Johan vårt lilla käcka brödrafolk med både armé och flotta. Landtkriget leddes af honom själf. Flottan stod under Karl XIII:s öfverbefäl. Krigslyckan växlade. Hurudan utgången skulle ha blifvit, om kriget dragit långt ut på tiden, är icke värdt att tvista om. Säkert är, att svenska armén icke var särdeles öfverlägsen. Den utgjorde 40,000 man. Norska armén räknade 23,000 man i linien och 10,000 man landtvärn, förutom kustmilisen, som var organiserad ända upp till Finnmarken. För öfrigt kunde nästan alla vapenföre norrmän räknas till krigsmakten, som utgjorde fem procent af befolkningen. Att svenskarne trängde på och intogo några fasta platser, kunde icke uppväga norrmännens öfvertag i terrängförhållandena, som de på längden skulle mer och mer gjort sig till godo.
Redan innan svenska arméns inryckande i Norge hade Karl Johan
i ett samtal med Rysslands sändebud visat mycken oro för följderna af
ett krig med norrmännen och uttalat den meningen, att det skulle komma
att kosta Sverge flere människor än detta glest befolkade land kunde
