tåla. Risken af krigets fortsättande föranledde honom nu att inleda underhandlingar, utgående från erkännandet af Norge såsom en lika själfständig stat som Sverge.
Detta ledde till en öfverenskommelse, vapenstilleståndet och konventionen i Moss 14 augusti 1814. Man lägge märke till att aftalet gjordes »mellan h. k. h. kronprinsen af Sverge på h. maj:t konungens af Sverge vägnar på den ena sidan samt norska regeringen å den andra sidan». Kristian Fredrik förpliktade sig här att sammankalla stortinget och i dess hand nedlägga sin kungavärdighet, och svenske kungen förband sig att erkänna den af riksförsamlingen i Eidsvold antagna grundlagen och däri icke föreslå andra ändringar än som blefvo nödvändiga för båda rikenas förening samt att icke företaga sådana ändringar utan efter öfverenskommelse med stortinget.
Den 7 oktober sammanträdde stortinget i Kristiania. Kristian August afsade sig Norges krona. Efter långa öfverläggningar beslöt stortinget 20 i samma månad med 72 röster mot 5, att Norge skulle som ett själfständigt rike förenas med Sverge under en konung, men med bibehållande af sin egen grundlag.
Sedan stortinget beslutit de för unionen nödiga ändringarna i grundlagen, valde det enhälligt Karl XIII till Norges konung. Det skedde 4 november 1814. Sex dagar därefter aflämnade kronprinsen Karl Johan personligen i stortinget Karl XIII:s ed på den norska författningen.
Därmed var Kieltraktaten skaffad ur världen, fast den under hela unionstiden spökat och ännu i dag spökar i öfverhettade hjärnor.
Man hade sålt pälsen innan björnen var skjuten.
Den af stortinget och norske kungen, som tillika är Sverges kung,
antagna och bekräftade grundlagen skulle trygga en folklig styrelse åt Norge.
Vid kungens sida står en ansvarig regering, statsministern och minst 7 statsråd.
Då kungen vistas i Sverge, åtföljes han af en statsminister och 2 af statsråden. Blott i deras närvaro eger han handlägga norska regeringsärenden. Och innan han kan fatta beslut, skall norska regeringen i Kristiania afgifva skriftligt utlåtande.
Han får icke utan stortingets samtycke använda linietrupperna och roddflottan till anfallskrig, ej häller bruka landtvärnet och öfriga norska trupper, som ej räknas till linietrupperna, utom Norges gränser.
Beskattningsrätten ligger helt och hållet i stortingets hand.
Rätten att stifta lag delar stortinget med kungen; men hans makt är därvid ganska inskränkt, då stortingets beslut blir gällande lag oberoende af kungens bifall, om det upprepas efter allmänna val af tre på hvarandra följande storting.
