Uppgörelsen mellan Karl Johan och norrmännen väckte mycken förargelse hos de store herrarne i Sverge. K. J. Adlercreutz sade å deras vägnar till kronprinsen att de hällre velat tala till norrmännen med kanonernas språk än att underhandla med dem. Det vore Sverges rätt enligt Kieltraktaten att behandla Norge som ett eröfradt land och införlifva det i svenska landområdet såsom en ersättning för det förlorade Finland.
Man glömde, att stortinget endast vilkorligt antog unionsförslaget, att det förbehöll sig valet af krigets fortsättande, om kungen af Sverge icke ville gå in på de af tinget i grundlagen gjorda ändringarna.
Att norska folket hade rätt att lefva sitt eget nationella lif, lika väl som det svenska, hvilket nyss räddats genom den norske styresmannens klokhet och ädelmod, det gick öfver herrarnes storsvenska horisont.
Imellertid framhöll Karl XIII i en proposition till Sverges riksdag 12 april 1815, att Norge frivilligt slutit sig till unionen och antagit gemensam konung med Sverge. Det gäller här, »icke allenast att stifta en skandinavisk makt af två fria, länge fiendtliga folk, men ock att ofördröjligen främja inbördes tillit och uppriktig vänskap. För uppnående af detta ändamål bör, vid bestämmandet af de båda folkens gemensamma rättigheter, en fullkomlig jämlikhet dem imellan åstadkommas, utan hänsyn till deras talrikhet eller deras lands produktion.»
Denna kongl. framställning, som tydligt visar, hvad högsta vederbörande tänkte om det nya statsförbundets rättsgrund, föranledde riksdagens konstitutionsutskott att föreslå utarbetandet af ett föreningskontrakt mellan rikena, hvilket skulle vara oberoende af bådas grundlagar.
Härur framkom riksakten, som antogs af stortinget 31 juli och af riksdagen sex dagar senare, 6 augusti 1815.
Enligt denna folkrättsliga handling hafva Sverge och Norge ingått ett försvarsförbund under en gemensam konung — hvarken mer eller mindre. Hon stadgar, att »konungariket Norge skall vara ett fritt och själfständigt rike, som ej kan delas eller afhändas», och meddelar föreskrifter om tronföljd och kungaval, om kungens rätt att börja krig och sluta fred samt föreskrifver att, vid behandling af ämnen, som angå bägge rikena, tre norska regeringsmedlemmar skola deltaga i svenska statsrådet eller tre svenska i det norska — ingenting vidare.
Om gemensam utrikesminister och gemensamme diplomater och konsuler säges icke ett ord i riksakten. Af tillfälliga lämplighetsskäl i början och svensk maktlystnad i fortsättningen, kom utrikesstyrelse för båda landen att tills vidare blifva hufvudsakligen svensk. Men detta förhållande saknar rättslig grund och synes i sina slutföljder leda till unionens upplösning.
Skall riksaktens bestämmelse, att Norge är ett fritt och själfständigt rike, icke blott vara ett tomt prydnadsord, så måste det under den gemensamme kungen ega rätt att hafva sin egen utrikesstyrelse, liksom det (i motsats till Ungern i dess förbund med Österrike) har sin egen
