Nu satt i vrån en gammal Sergeant,
Tvänne Notarier och en Stånd drabant;
De ropa slå, Skoflickarn har rätt,
Pålen är straffadt, des öde utmätt. Ur skrubben kom fram En vindögd Madam, Slog Harpan i kras Med flaskor och glas;
Skoflickarn högg mig, Pling plingeli plång
Bak uti nacken en skårsa så lång.
Där har ni saken. Pling plingeli plång.
* * *
Rättvisa verld, nu frågar jag sist:
Led jag ej orätt? — Mollberg jo visst.
Lider jag ej oskyldigt? Gutår!
Harpan är sönder och näsan är sår. Tvi sådan förtret! Ej bättre jag vet Än fly ur mit land Med harpan i hand,
Spela för Bacchus och Venus, kling klang,
Bland Virtuoser ta stämma och rang.
Följ mig Apollo. Pling plingeli plang.
