Sida:Fredmans Epistlar.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
151


Undan för tusen! det pinglar och slår i
 klockstapeln vid Olof; karln är borta ren.
Pitsch! hör han smäller med piskan i sten,
Och ger spårren med sitt högra ben.
Men mina tårar, mitt hjerta til men,
Börja tillra; här står jag arma, nu allen.
Mutter på Wismar är stelnad och klen,
Nu med Änglar delar hon sitt sken.
 Sådan Madam
 Ta mig fram,
 Som nånsin borgar så mycke;
 Nu är hon kall
 Som Cristall;
 Mitt bröst des fotapall.
 Hännes fägring vann mitt tycke,
 När hon satt vid krogdörn ibland,
 Med bindmössa, krusadt stycke,
 Och et glas i hand.
 Hännes ögon jag berömmer,
 Men dess hvita barm, Hi, hi!
 Gör at jag alt skönt fördömmer,
 Och vil ensam bli.





N:o 47.
K 4