Undan för tusen! det pinglar och slår i klockstapeln vid Olof; karln är borta ren.
Pitsch! hör han smäller med piskan i sten,
Och ger spårren med sitt högra ben.
Men mina tårar, mitt hjerta til men,
Börja tillra; här står jag arma, nu allen.
Mutter på Wismar är stelnad och klen,
Nu med Änglar delar hon sitt sken. Sådan Madam Ta mig fram, Som nånsin borgar så mycke; Nu är hon kall Som Cristall; Mitt bröst des fotapall. Hännes fägring vann mitt tycke, När hon satt vid krogdörn ibland, Med bindmössa, krusadt stycke, Och et glas i hand. Hännes ögon jag berömmer, Men dess hvita barm, Hi, hi! Gör at jag alt skönt fördömmer, Och vil ensam bli.
