Angående Mollbergs återkomst til Sterbhuset på
Krogen Wismar.
Kommer intet Mollberg? Jo nyss på stund
Så gnägga hans Fåle vid dörrn på Grönlund
Där stod han och växla, med pipan i mund,
Och klappa sin lurfviga hund.
Klädder var han i sin mörkblå Surtout,
Med bälte kring lifvet, pistoler och spjut;
Stolt floret kring armen var slängt med en knut
Som bröts i en blomma til slut.
Mosters Brunte på Wismar långhalsig och ful
Stod och sörpla ur tunnan i Krögarens skjul
Mot en resvagn med knektar, mångfärgad och gul,
Med söndriga skenor och hjul.
* * *
Helsa Kamerater! Gubben är känd;
Se där! hvar han kommer högbröstad och spänd;
Pitsch hör hur han smäller med Piskan på länd,
Pitsch, Pitsch, hör han smäller i gränd.
Se hur håret fladdrar baktil och fram,
Med små papiljotter upvickladt på kam,
Stigbyglar och spårrar kolsvarta af dam
Och Fålen så spak som et lam.
