Dess kjortlar rycks och uret stannar, Perpendikeln sprang af;
Och Nymphen sjelf den krans förbannar Som Fröja gaf.
* * *
Du stränga magt som kärlek dödar Med raseri!
Märk, Ullas lilla fot sig mödar, Och hon blir fri.
Kring templet hännes ögon hvälfva, Där hon Themis nyss rönt,
Fast Politiens drottar sjelfva Dess hjessa krönt.
* * *
Så skynda dig at Fröja lyda; Glöm afunds hand;
Lät nöjet bloss din himmel pryda, I Paphos land.
Gå, tänd och dela än en lusta Som naturen ger lif;
Gråt intet mer, håll upp at pusta, Och lycklig blif.