deponerade), gods eller saker varda tillika tagna.” Meningen är, att den, som emottagit depositum, ej är fri från att ersätta det derför, att det blifvit stulet eller rånadt från honom, om ej vid samma tillfälle hans egna saker blifvit borttagna. Detta är en i äldre lagar på många ställen uttryckt grundsats, och den samma som ligger till grund för föreskriften i 12 Kap. 2 §. Handels B. af vår nu gällande lag, alt man bör vårda inlagsfä och förtrodt gods som sitt eget. Stället är ett af de aldra klaraste i VGL., och jag tillstår att jag aldrig anat att någon skulle kunna finna det dunkelt, långt mindre meningslöst; annars hade jag kunnat såsom en passande commentarius anföra följande artikel i Norska lagen (5—8—17); ”Annammer nogen anden Mands Gods i Forvaring og til at giemme, da bör han det at giemme som sit eget Gods. End kommer der Ild i hans Huus, og opbrænder det, eller Tyve bortstiæle det, eller det af anden Ulykke forkommer tillige med hans eget Gods, da være han angerlös. End vorder hans eget Gods bevaret, og det bevises, at han havde Tid og Leylighed det betroede Gods med sit at frelse, da gielde han igien det, som han i Forvaring annammet havde.” Då nu emedlertid Prof. Munch finner det anförda stället i VGL. meningslöst, tror han att felet kan rättas dermed, att i stället för ordet num, om ej, hvilket i VGL. ofta förekommer och i glossarium är förklaradt, sättes nvma. Jag lemnar åt hvar och en att göra försöket, och i stället för om ej i ofvanstående öfversättning. insätta orden: nu må; de flesta torde inse, att först härigenom skulle uppkomma en ohjelplig omening. Men fragmentet är i den förmenta rättelsen alldeles oskyldigt. Der står icke nu ma, utan nema, hvilket Norska ord alldeles svarar emot det Vestgötska num. Visserligen är bokstafven e, som står i slutet af raden, något nött, men icke ringaste anledning är att i dess ställe läsa v, och sålunda i handskriften inlägga en uppenbart felaktig läsart.
Slutligen må anmärkas att den omständighet, att ifrågavarande fragment bevisligen funnits i Norrige öfver 200 år, enär det blifvit år 1638 användt vid inhäftning af fogderäkenskaper från Telemarken, ej synes vara utan betydelse, då den ses i sammanhang med de förutnämnda egenheterna i
