Om Svea- och Göta-namnets utseende i fordna dagar.
Bland de många, till större delen oigenkänneliga namn, hvarunder den skandinaviska Norden hos de gamla författarne uppträder, finna vi dock några få, hvilkas slägtskap med följande tiders benämaningar och tillämpning på ännu förhandenvarande folk ej gerna kan missförstås, men hvilka dock, för att tydligare uppfattas, torde förtjena en ytterligare granskning. Afsigten med donna uppsats är derföre att låta ofvanstående namn, ock i synnerhet det för oss Svenskar vigtigaste deribland, undergå försöket af en kort, lingvistisk skärskådning, som möjlingen kunde lemne ett eller annat bidrag till frågans närmare utredande.
I. Den första bland forntidens författare, som ur nattens
mörker i ljuset framhaft ett namn, hvarmed efter all
sannolikhet betecknas Svearne, en till språk och seder närbeslägtad
gren af den stora germaniska stammen, är Tacitus. Frågan
blifver således till en början den: under hvilken
germanisk språkform uppfattade Tacitus det folknamn,
som han återger med det latiniserade Sviones?[1].
På denna fråga kan ej lemnas ett positivt svar, emedan
Tacitus sjelf ej nämner sin urtyp, och den icke heller i några
andra monumenter från så aflägsne tider förekommer. Allt
beror således på sannolikheter, hvilkas approximativa riktighet
står eller faller med antagligheten efter oantagligheten af något
- ↑ Angående stafningssättet Sviones i stället för det vanliga Suiones, jfr Madvig, Lateinische Sprachlehre ... Braunschweig, 1844, sid. 4.
