slags sammanhang mellan de kända benämningarne, som här träda oss till mötes. Å ena sidan förekommer nemligen benämningen Svíar och å den andra Sviones. Det är klart, att så vida dessa namn beteckna samma folk, hvilket vi utan förbehåll antaga, är emellan dessa båda benämningar en lucka, hvilken, om möjligt, på något sätt måste fyllas, på det den ursprungliga öfverensstämmelsen desto bättre må kunna inses. Försöker man således uppleta den form, som i det äldsta bekanta germaniska tungomålet, nemligen det moesogötiska eller, som det numera rätteligen kallas, götiska, tjenligast motsvarar Taciti benämning Sviones, är denna form antingen Svians eller, till undvikande af hiatus[1], troligare Svijans. Den deklination nemligen, hvarefter Svijans, af nominalstammen SVIJAN, böjes, hänvisar ofelbart till samma deklination, som det Latinska Sviones, af stammen SVION[2]. Mellan dessa ord är således ej blott fullkomlig likhet i afseende på deras första stafvelse eller primitiva radix SVI, utan äfven så stor öfverensstämmelse mellan suffixerna JAN och ON, samt mellan kasualändelserna, som man skäligen kan vänta af tvenne språk, hvilka, om än i grunden beslägtade, dock under tidernas längd till den grad aflägsnat sig från hvarandra, som Latinet och Götiskan. — Men, kunde man fråga: hvartill gagnar att under götisk form införa ett ord, hvars verklighet endast grundar sig på grammatikalisk analogi, men icke på historisk uppvislighet? Derpå svaras: emedan denna supponerade mellanform är alldeles nödvändig för att fylla, och verkligen fyller, den lucka, som annars företer sig mellan det latinska Sviones och det fornnordiska Svíar. Det är redan visadt, huru nära den af oss antagna götiska formen Svijans öfverensstämmer med den latinska formen Sviones; kan en dylik öfverensstämmelse mellan samma götiska form och det fornnordiska Svíar otvunget äfven uppvisas, så följer af denna dubbla öfverensstämmelse nödvändigt, att de latinska och fornnordiska formerna Sviones och Svíar, ehuru till utseendet
