vi äro ej förmätne att vilja tillägga oss domerätt öfver förhållanden, som vi ej känna och icke heller kunna känna. Det endast vilje vi hafva sagt, att den lugne forskaren efter sanning i hvilket ämne som helst försigtigast ställer dig på mensklig grund, och ej utgifver för sannt annat och mer, än han såsom sådant tror sig hafva uppfattat och kunna genom bevis styrka.
Vi återvända till våra Göter. Ehuru den yngre Eddan i det citerade stället sammanblandar Gotland och Gautland, en sammanblandning, hvarifrån Konunga-sagorna ej heller helt och hållet kunna frikänna sig[1], bör man dock noga skilja mellan dessa namn, och låta hvardera beteckna endast det, som språkbruket i sin helhet godkänner. Gautar, Gautland på svensk botten betecknar således endast Göter, Götaland. Att Goti, såsom yngre Eddan påstår, härledes från Gautr, torde vara mycket tvifvel underkastadt. För vår del skulle vi ej vilja härleda någotdera af dessa ord från det andra, utan fast mer anse dem båda för derivater af den gemensamma primitiva stammen GUT. Vi hafve redan från denna kärnstam erhållit 2:ne beslägtade folknamn, Gutos och Gutans; det är icke blott möjligt, utan äfven troligt, att vi för de svenska Göterna från samma stam kunna erhålla en 3:dje benämning, som i ulfilanska språket skulle haft utseendet Gautos. Denna förmodan grundar sig ej blott på det isländska stafningssättet Gautar, utan äfven på den hos Jornandes (eller Jordanes) förekommande benämningen Gautigother[2], samt Procopii Γαυτοί, (Ptolemæi Γουταί att förtiga[3]), hvilka sednare benämningar, alla tre, tilläggas de skandinaviska Göterna. — Vi finna också häraf, att det vanliga skrifsättet Gauthiod för Gautthiod saknar etymologisk grand, ty bokstafven T är bär verkligen radikal i stammen.
Frågar man slutligen, hvad betyder namnet Göt eller Göter, så svaras af den ena: Gud; af den andra: menniska; af
- ↑ T. ex. Olof den Heliges Saga, kap. 6.
- ↑ Strinnholm, I, sid. 33.
- ↑ Ulfilas, II, 2, sid. 1.
