denna känsla ofta kom dem all gripa till vapen, ingick den dock mindre väsendtligt i tidens anda. Af fosterlandskärlek finna vi föga spår hos dem, särdeles såsom en bestämd förkärlek för något visst land. Men att försvara den personliga friheten, var en från hvarje ädel riddare oskiljaktig pligt. Ädelmod, storsinthet oeh ett fläckfritt rykte ingingo äfven såsom nödvändiga beståndsdelar i hvarje riddares karaktär. Det ålåg honom icke allenast att vid hvarje tillfälle, som erbjöd sig, iakttaga dessa dygder, utan han måste äfven noga och ifrigt söka derefter och utan betänkande öfva dem ända till gränsen af öfverdrift, ja! till och med längre. Då riddarväsendet, åtminstone i sin abstrakta betydelse, var grundadt på så rena afsigter, måste det leda till en välgörande, om ock svärmisk, utveckling af de menskliga förmögenheterna. Men som i den kalla verkligheten allt, hvad menniskan stiftat, med tiden försämras och förderfvas, så hafva vi äfven här ofta nog tillfälle att bemärka, huru riddarnes gudsfruktan nedsjönk till vidskepelse, huru deras kärlek förbyttes till sinnlighet, deras tillgifvenhet för kung och land blefvo förtryck och våld, och huru deras ädelmod och uppoffringar öfvergingo till galenskap och nära nog vanvett.
Vi hafva nämnt gudsfruktan såsom den förnämsta bland de ridderliga egenskaperna. Det fordras en långsam forskning för att kunna bestämma, vid hvilken tidpunkt chevaleriet först antog kristendomens sak såsom dess egen. En religion, som andas kärlek för medmenniskor och förlåtelse för orättvisa, kunde i sin första rena enkelhet icke lätt sammansmälta med Götarnes, Frankernas och Saxsarnes krigiska seder och lagar. Då dessa stammar först antogo kristna läran, tycktes det äfven som om den förmildrat deras vildhet ända derhän, att de blifvit krigiskt underlägsna sina ännu hedniska grannar. Så härjade de hedniske Danskerne England, medan det styrdes af de kristna Saxsarne. De normanniska hedningarne eröfrade Neustria af Frankerne, de omvända Götarne föllo för de hedniska Hunnernas svärd, och Spaniens Vestgötar måste vika för Saracenerna. Men snart vände sig bladet. Då nödvändigheten af krigisk skicklighet började inses, begagnades den kristna tron (visserligen så länge det
