Hoppa till innehållet

Sida:Frey Tidskrift för vetenskap och konst (1847).pdf/493

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

478

äfven pligtig att välja sig en ”vän mö”, som skulle vara hans ständiga tanke, herrskarinna öfver hans känslor och ledare af hans handlingar. I hennes tjenst skulle han iakttaga den största trohet, tystlåtenhet, vördnad och lydnad. Utan en sådan hjertats herrskarinna var riddaren, för att tala i den tidens språk, liksom ett skepp utan styre, en häst utan tygel, ett svärd utan skaft, eller med andra ord, en varelse som saknade den högre andliga förmåga, som skulle ingifva honom mod och kraft i striden samt utgöra målet för hans sträfvan.

Då den sköna frun af Belles Cousines bemärkt den lille Jean de Saintré, då småsven vid hofvet, frågade hon honom efter namnet på ”hans hjertans kär.” Den stackars gossen svarade helt ängsligt, att hans första kärlek varit till hans moder och hans andra till hans syster. ”Yngling”, sade den misslynta damen, ”vi tala icke nu om din tillgifvenhet för din moder och syster. Jag vill veta namnet på den mö, du älskar par amours.” ”Min fru”, sade svennen, för hvilken kärleken ännu var en hemlighet, ”jag älskar ingen par amours.” ”Förrädare, du är en falsk riddare!” utbrister nu damen, ”vågar du säga, att du icke älskar någon mö? I denna din fega bekännelse ligger bevis på din falskhet och lågsinthet. Hvarifrån hemtade Lancelot, Gawian, Tristan, Giron och de öfriga riddarne af det runda hordet mod och kraft till stora bragder? Hvad ingaf Panthus och så många andra tappre riddare och svenner kraft till storsinta handlingar, hvarifrån hemtade de många ädlingar, hvilka jag sjelf sett tillkämpa sig aktning och rykte, styrka dertill, om icke af ett lifligt sträfvande att förvärfva sig sina damers ynnest och kärlek, utan hvilken driffjäder till tapperhet och mod de skulle förblifvit glömda och okända? Och du fege väpnare vågar tillstå, att du icke har någon utvald mö och icke önskar någon? Bort, falska yngling!” För att undkomma dess bittra förebråelser, uppgaf nu den enfaldiga svennen såsom hans älskarinna par amour, Magdelaine de Comy, ett tio års barn. Grefvinnan des Belles Cousines underrättade honom, sedan hon länge skrattat åt detta svar, huru han skulle kunna göra ett mera passande val. ”Magdelaine”, sade hon» ”är en vacker flicka och af hög börd. Men hvilken nytta, hvad godt, hvilken ära, hvilken fördel,