Hoppa till innehållet

Sida:Frey Tidskrift för vetenskap och konst (1847).pdf/496

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
481

Ettdera vil tu om ähran fäkta,
Eller om guldet det röda,
Eller vil du rijda en dust med mig
Om begges våra fästemör.

Intet vil jag om ähran fäkta
Eller om guldet det röda.
Men nogh vil jag rijda en dust medh Eder
Om vår kära fästemö.
— — — — — —

Det fanns också riddare, som voro ännu oförvägnare och hvilka sökte att utmärka sig genom manliga bragder till sin älskades ära, och i allmänhet var detta orsaken till de egna och öfverdrifna löften, hvarom vi redan talat. Att strida mot de svåraste faror, att fäkta nästan obeväpnad mot fullt rustade motståndare eller att utföra någon annan djerf handling, voro värf, hvilka riddarne sjelfmant åtogo sig för att vinna sina herrskarinnors bifall, eller som ålades dem till bevis på tillgifvenhet och mod.

Riddaren bar, vid dylika tillfällen, den älskades farger och ansträngde hela sin uppfinningsförmåga för att få ett valspråk eller sköldemärke, som skulle antingen helt tydligt uttrycka denna kärlek, eller också på ett så hemlighetsfullt sätt, att ingen skulle förstå det utom föremålet derför. Att välja dess valspråk ansågs vara af mycken vigt, och att upptaga ett, som någon annan riddare redan antagit, blef ofta grund till långvariga strider.

Damerna, hvilka borde i all dygd och ära uppmuntra sina riddare, brukade äfven att bevärdiga dem med gåfvor, såsom ett skärp, en handske eller ett band, hvilka riddarne sedan buro under stridens eller tornerets faror. Ofta fästade de dessa ynnestbevis vid sina hjelmar, ocb de ansågos såsom de bästa driffjädrar till mod och tapperhet.

Stundom betungade de sköna dessa gåfvor med de svåraste och mest öfverdrifna fordringar, men då älskaren hade mod att trotsa den uppgifna faran och öfverlefde den, egde han ock rättighet att af den jungfru, som ålaggt honom detta vågstycke, fordra en motsvarande ynnest. Krönikorna innehålla otaliga berättelser om hårdhjertade och grymma skön-

Frey. VIII.29.