Utom dessa öfningar hade svåsvennen flere åligganden, hvilka egentligen tillhörde tjeneren. Han åtföljde äfven sin herre under jagten, ett nöje, som ansågs för en ädel riddares förnämsta tidsfördrif under fredstid, och hvars lagar noga inskärptes hos ungersvennen. Man lärde honom de brukligaste hornlåtar och jagtrop för att uppstämmas vid olika tillfällen, såsom då hundarne voro lössläppte, då villebrådet syntes, då det stannade att försvara sig och då det föll. Denna öfning företogs icke endast för nöjet. Den unga ädlingen måste lära sig uthärda möda, hunger och törst, för hvilket jägaren ofta var utsatt. Genom vanan att möta och affärda en varg, en räf eller ett vildsvin, då djuret plötsligen vände sig för att angripa sina förföljare, lärde han sig att med mod och sinnesnärvaro skåda faran. Den noggrannhet, med hvilken han af det jagade djurets spår måste leta reda på dess väg, vande honom vid uppmärksamhet och eftertanke. Då han under jagten tillbringade dag och natt i vilda och ovägade skogar, förvärfvade han sig den för krigaren nyttiga förmågan att iakttaga och utforska landets form och läge. Han lärdes att, då mörkret öfverraskade honom, rida efter stjernorna, om de voro synliga, och att eljest helt lugnt lägga sig i gräset eller uppklättra i ett träd. Kom han vilse om dagen, visste han att leta sig fram genom att noga bemärka, på hvilken sida träden voro mest betäckta med mossa, och åt hvilket håll deras grenar växte mest, hvilka omständigheter, då de jemnfördes med vinden, biefvo honom säkra vägvisare.
Det ålåg honom att aftaga huden och uttaga inelfvorna på det fällda djuret (på franska faire la curée) och hvartill fordrades mycken skicklighet. Han skulle äfven sätta maten på bordet och, som det hette i folkvisan, "stå för riddarens bord”, uppassa under banketter, och skära för, då sådant honom uppdrogs, och hade han tillfälle att visa både behag och ledighet.
Utom dessa mångfaldiga bestyr skulle han sadla riddarens häst, gå eller rida hans ärender, samt åtfölja och uppvakta husets damer. Han skulle lyda dem nästan som om de varit öfvermenskliga varelser, hvilka icke tillhörde samma slägte
