Frans I:s tid började ädlingarne likvisst att söka blifva dubbade af landets förnämsta riddare, och ridderslaget ansågs erhålla en större betydelse, då konungen sjelf utdelade det. Emellertid fortfor det att vara hvarje riddares rätt, att åter utdela denna värdighet åt andra. Men det är tydligt, att krigarn skulle helst mottaga denna utmärkelse af den anförare, under hvilken han stridit, eller af den furste och ädling, vid hvilkens hof han tjenat såsom hofsven oeh väpnare. Klart är äfven, att konungarne, å sin sida, skulle sträfva efter att anses för de enda, hvilka kunde skänka denna värdighet. Och oaktadt detta icke af lagen bestämdes, tillföll genom svennernes ärelystnad och furstarnes och de storas kloka stolthet denna rättighet med tiden de sednare, åtminstone uppstod skillnad mellan dem, som blifvit dubbade af enskilde riddare, och dem, hvilka under högtidligheter och ståt emottagit riddarslaget af landets ypperste. Så länge ridderslaget endast medförde rättigheten att begagna vissa slags vapen och nyttja en viss titel, kunde ingen skada uppkomma deraf, att den, som blifvit dubbad, äfven sjelf kunde utnämna andra, men då riddaren äfven egde att under sin fana samla trupper; då, såsom i Sverige, hans gård blef befriad från flera olägenheter och genom rusttjensten från utlagor, då de ensamma tillätos fara beväpnade och då riddarskapet icke längre utgjorde en endast personlig utmärkelse, utan äfven medförde militärisk rang, kan man icke undra på, att furstarne sökte för sig och sina ombud behålla rättigheten att utdela denna värdighet. Slutligen gick det ock ända derhän, att endast de, hvilka voro dubbade af furstliga personer, erhöllo ordens alla privilegier. I Sverige, hvarest riddarväsendet aldrig erhöll samma utveckling, som i Europas södra länder, synes det som om denna rättighet alltid tillhört konungen, och det första ridderslag, våra krönikor omtala, skedde vid konung Birgers kröning, då han slog 40 ädlingar till riddare, sedan han sjelf blifvit dubbad af sin fader. Sedermera ökades kröningshögtidligheterna nästan alltid med riddarslag. Emellertid torde äfven hertigarne och riksföreståndarna egt denna rättighet, ehuru de väl stundom äfven olagligt begagnade sig deraf. Medan hertig
