Hoppa till innehållet

Sida:Frey Tidskrift för vetenskap och konst (1847).pdf/540

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
527

deras tapperhet ofta afgjort stridens utgång. Under den olyckliga drabbningen vid Homeldon år 1402 bemärkte Sir John Swinton, att de engelska bågskyttarne gjorde stor manspillan bland Skottarne, hvarföre han uppmanade sina landsmän att störta fram och gifva sig i handgemäng med Engelsmännen. Då Adam Gordon, hvilken tillhörde en slägt, som låg i häftig strid med Swintons, hörde detta visa råd, böjde han knä för honom och bad honom dubba sig till riddare, ty han ansåg det för en heder att blifva dubbad af den klokaste och tappraste riddare i hären. Swinton gaf honom då ridderslaget, och båda störtade mot Engelsmännen, men åtföljdes endast af några få ryttare. Hade de blifvit rätt understödda, skulle troligen detta anfall afgjort träffningen till Skottarnes fördel. Nu stupade båda och drabbningen förlorades.

Men riddarslag skedde icke blott på slagfältet, utan äfven ofta på riddarborgen eller vid Court plénière, då furstarne samlade sina kronvasaller och underhafvande till någon andlig fest eller till någon högtid, som firades inom kungahuset. De ceremonier, hvilka då föregingo riddarslaget, voro särdeles egnade att öka sjelfva aktens högtidlighet. Väpnaren skulle hela den föregående natten vaka öfver sina vapen i kyrkan och bereda sig till riddarslaget genom bön och fasta. Man afklädde honom högtidligen den enkla väpnaretröjan, och sedan han badat, såsom betecknande en andlig renhet, ikläddes han riddardrägten. Lika högtidligt öfverlemnades honom vapnen , hvilka man stundom gifvit symboliska namn. Riddarens underklädning bestod vanligen af en tätt åtsittande lifrock af getskinn, öfver hvilken nyttjades en pantsarskjorta af fina, konstmässigt sammanfogade jernringar och deröfver en brynja af jern eller stål. I Norden brukade riddaren att ”svepa sig i sobel eller mård”, hvarmed hans kappa var fodrad, och hvilken man kastade öfver hans skuldror, sedan han blifvit påklädd. Derefter fördes han, utan att ännu nyttja hjelm, svärd och sporrar, i ett högtidligt tåg till kyrkan, åtföljd af sina faddrar, och der utvecklades all möjlig ståt och prakt. Sedan gudstjenst blifvit hållen, framfördes han till altaret och erhöll af fursten riddarslaget. Den förnämsta bland de när-