Hoppa till innehållet

Sida:Frey Tidskrift för vetenskap och konst (1847).pdf/550

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
537

furste eller andliga för att erhålla denna värdighet. Och om det varit möjligt att uppfylla riddarordens alla föreskrifter, anse vi att just dessa oberoende riddare skulle kunnat ersätta bristen af en kraftig styrelse och blifvit ett mäktigt värn mot feodalherrarnes förtryck och ett säkert skydd för de svaga mot de mäktiges hersklystnad. Men riddarväsendet såväl som munkordnarne gåfvo olyckligtvis sina medlemmar de mest frestande tillfällen att kringgå de läror, de bekände, och på samma gång de antogo den högsta dygd och sjelfuppoffring såsom grundsats, utöfvade de i verkligheten ofta just de motsatta lasterna. Det var icke svårt att erhålla riddarslaget, men det fanns icke egentligen någon domstol, som dömde dem, hvilka missbrukat sina rättigheter, och riddaren blef ofta en sedeslös och kringvandrande krigare, som från borg till borg, från hof till hof kringförde sitt svärd, det han uthyrde åt den mest betalande, och ofta förtryckte han sjelf dem, han skulle beskydda. De främmande laster, som infördes af korsriddarne, och den fattigdom, dessa strider förorsakade flera ädla slägter, bidrogo äfven att nedsätta riddarnes anseende, der detta icke understöddes af börd, förmögenhet eller talrika underhafvande.

Likväl egde äfven den fattigaste riddare länge ordens alla förmåner. Emedlertid fingo redan tidigt dessa riddare stå tillbaka för dem, som egde stora egor och många underhafvande. De plägade derföre taga tjenst hos någon furste eller rik ädling och

”ride til Hove for Lykken at friste”,

eller tjena på konungens gård; och lefde på sina herrars bekostnad. Det heter ock i visorna:

”Jeg mindes, du tiente i min Faders Gaard
for Penninge og for Klæde”

eller:

»Og jeg haver slidt Eders Klæde,
Og jeg haver reden Eders Hest” o. s. v.

Mången riddare brukade liksom Gaudwin i Parthenope de Blois, föda sig med att vandra från ett hof, tornerspel och slagfält till ett annat och lyckades genom flera medel att bibehålla ett visst yttre anseende. De satte sin enda ära i tapperhet och mod under striden och egde troligen inga andra rid-