538
derliga förtjenster. De skröto af att vara barn af sina bragder och att lefva endast i strider.
”De frygte ikke for Glavind eller Sværd, ej heller for hvassen Piil,
at stride er deres meste Idræt, de agte det for Börnespil.”
I en af de ryktbara fabliaux omtalas en tapper riddare, och skildras hans oemotståndliga skicklighet i tornerspelen och slagtningarne, den skyndsamhet, med hvilken han genomtågade de flesta länder för att närvara vid alla betydelsefulla och vigtiga krigiska tilldragelser, hans förmåga att uthärda hunger, törst och alla slags motgångar, hans frikostighet mot barder och härolder, hans strider och bragder, men der nämnes icke ett ord om att han försonat någon förtryckt eller hämnats någon orättvisa. Enligt denna målning fäktade dessa riddare endast för priset och lefde af sina vapen. I krig hade de tillfälle till förtjenst, då det lyckades dem att taga sådana fångar, som kunde betala dryg lösen, och vanligen användes de penningar, de sålunda samlade sig, att värfva trupper, dem de hyrde, liksom sig sjelfva, åt den mestbjudande. I Tyskland och Italien var detta isynnerhet fallet, i Norden mera sällan.
Under fredstiden gåfvo, såsom vi redan nämnt, tornerspelen tillfälle åt dessa äfventyrare att förskaffa sig betydliga inkomster. Riddarnes rustning, häst och vapen tillföllo då segraren, och de rika löste sig vanligen derifrån med penningar, men vid vissa tillfällen måste den besegrade dessutom erlägga stora böter och stundom måste han friköpa sig från fångenskap och andra nesliga straff. Också plägade dessa äfventyrare kalla svärden för sitt bröd, ”gagne-pains.”
”Dont i est gaigne-pain nommée,
Car par ci est gaignés li pains.”
Guigneville.
Sådana vilda slagskämpar, hvilka lefde på dylika förtjenster, och hvilka icke underkastade sig någon lag, voro farliga och svårt styrda medlemmar i samhället. Hvarje tyrann, förtryckare eller upprorsman funno i dem villiga redskap för sina planer.
Stundom satte de sig rakt mot både lag och ordning, och anförde verkliga röfvarband, hvilka hade tillhåll i någon