voro dylika ordnar, som stiftades till hedningarnes omvändelse, och de båda förstnämnde dessutom till att försvara det heliga landet. De styrdes af superintendenter eller stormästare, och deras medlemmar hade gemensam egendom.
Af de flesta monarker stiftades sedermera flera riddarordnar, och detta icke endast för att öka hofvets glans, utan af politisk beräkning. Romanserna omtala också flera dylika ordensföreningar, stiftade af furstar, bland hvilka konung Arthus runda bord och Carl den stores Paladiner. Edvard III i England, som mycket gynnade ridderskapet, begagnade sig af detta sätt att samla kring sin thron Europas utmärktaste riddare. Han lät kungöra både i England, Frankrike, Burgund, Tyskland och Spanien, att han ämnade återupplifva kung Arthus runda bord, och erbjöd fri resa och ett vänskapligt emottagande åt alla de riddare, hvilka ville deltaga i de vapenlekar, som tillställdes vid Windsors slott. Denna fest, som Edvard ämnade förnya hvarje år, väckte Philips af Valois afund, hvarföre han äfven förbjöd sina undersåtare att besöka lansbrytningarne vid Windsor, och införde sjelf en sådan Table ronde vid sitt hof. Edvards fester förlorade visserligen härigenom både i glans och antal af besökande, men han stiftade då den sedermera så ryktbara strumpebandsorden, hvars valspråk (hony soit, qui mal y pense) tyckes hänsyfta på de misstankar, konungen af Frankrike sökte kasta på orden. Det var ganska klokt att sålunda utvälja ett inskränkt antal riddersmän, hvilka skulle bilda ett särskildt förbund under konungens omedelbara beskydd, att fördelen deraf insågs snart, hvarföre ock Europas fleste regenter stiftade dylika ordnar. Så antar somlige författare, att Magnus Ladulås stiftat Seraphimer-orden, ehuru andre anse den först stiftad på 1330-talet af Magnus Smek. Hvilketdera än är det rätta, så är i alla fall tydligt, att denna orden är mycket gammal. I början hade dessa utmärkelser ett gynnsamt inflytande på sederna, men sedan dylika ordnar stiftades vid hvarje hof, och alla de mäktigare herrskarne inrättade flere, förlorade äfven de sin betydenhet, helst de efterhand endast blefvo furstliga nådebevis, utan afseende på förtjenst, och till och med kunde köpas för guld.
