chevaleri, som under dess tillvaro gifvit medeltiden den romantiska anstrykning, som nu stundom kanske för mycket saknas.
Krutet uppfanns och begagnades redan under riddarväsendets blomstringstid, men det dröjde länge innan det förorsakade någon större förändring i krigssättet, och bågen förblef fortfarande det mest omtyckta skjutvapen under nära 200 år sedan krutet blifvit upptäckt. Men oupphörligen blefvo eldvapnen förbättrade och följaktligen mer och mer begagnade. Då försvunno ock i samma mån de tunga jernrustningarne, hvilka väl kunde skydda mot lansen och svärdet, men ej mot bössan, och slutligen aflades helt och hållet denna besvärliga vapendrägt. Riddarne nyttjade endast en lätt hjelm och brynja. Helt och hållet jernklädd var endast härens anförare eller högt uppsatte personer, och detta snarare såsom en utmärkelse än för nytta. Frankrikes unge ädlingar skyndade sig att bortlägga de oviga jernrustningar, deras förfäder nyttjat, och bortlade äfven snart lansen. Slutligen erhöll rytteriet både drägter och vapen, hvilka alls icke liknande dem, som begagnats under riddartiden, och det är klart, att dessa lätt beväpnade ryttare, hvilka icke längre hade riddarnes vapen och vapenlekar, äfven snart skulle bortlägga deras seder och bruk.
Men de stående arméerna, hvilka först upprättades i Frankrike, gåfvo en dödsstöt åt riddarväsendet. Carl VII i Frankrike gjorde ett urval bland sitt ridderskap och bildade deraf 15 kompanier, les compagnies d'ordonnance. Han gaf dem bestämd lön och regelbundna lagar, hvarigenom han ock blef i stånd att afsäga sig de frivilliga, men svårt styrda ridderliga trupperna, hvilka ofta mera skadade än hjelpte den allmänna ordning, som de skulle försvara, emedan de lefde på allmogens bekostnad, ständigt stredo mot hvarandra och dessutom voro föga att lita på, då de kommo och gingo efter behag. De regementen deremot, hvilka nu skulle ersätta dessa sjelfständiga krigshordar, voro lättare att styra och alltid i beredskap. De utgjordes af 15,000 man och voro indelta i särskilda fänikor.
