Utom de stående arméerna bidrog ännu en sak till upplösning af riddarväsendet, nämligen krigen mellan röda och hvita Rosen i England, och striderna i Frankrike mellan Ligan och Hugenotterna, ty dessa fejder utfördes med den största bitterhet och alldeles icke med ädel ridderlighet; så äfven i Sverige, hvarest de om öfverväldet stridande partierna kämpade mot hvarandra med hat och list. Då olika folk strida mot hvarandra, kan striden utföras med en viss måtta, men ej då den rasar landsmän emellan. La Noue omtalar, att under krigen mellan Spanien och Frankrike kunde man ofta se fiendtliga trupper förplägas i samma by, af de obekymrade bönderna, hvilka afbröto sina dansar för att bistå än den ena, än den andra af dem. Och då dessa krigare möttes, ”fäktade de ridderligt och tappert, men de sårade buros från båda sidor ofta i samma hus, erhöllo lika mycken vård och hvilade bredvid hvarandra, lugnt förlitande sig på hvarandras ord.” Han anför såsom motsats till detta ädelmod de fasansfullaste följderna af de borgerliga krigen, ty dessa utföras med mord och brand, mot vän och fiende, väpnad och obeväpnad; och oftast under förebärande att det sker i Guds, konungens eller fäderneslandes namn. Han anmärker ganska riktigt, ”att soldaterna slutligen likna rofdjur, att fäderneslandet blir härjadt, välståndet försvunnet; de stores brott blifva förbannelser för dem sjelfva och Gud förtörnas.”
Under sådana blodiga fejder afrättas fångar, nåd och ädelmod förvandlas till vildhet och obarmhertighet, ocb den höga ridderliga andan försvinner. Men dessutom utrotade dessa krig nära nog just den samhällsklass, hvarifrån riddarorden hemtade sina medlemmar. Visserligen var det icke bestämdt nödvändigt att tillhöra adeln för att erhålla riddarslaget, ty många ofrälse erhöllo denna utmärkelse, men det fordrades större förtjenster och svårare bemödanden, om man tillika skulle höja sig ur en lägre klass, så att riddarvärdigheten i allmänhet tillföll män af hög börd, och de adliga slägterna gåfvo således riddarorden dess flesta medlemmar. Men det var också adeln, som de borgerliga krigen mest drabbade, hvarigenom äfven medelklassen småningom höjde sig. I Norden bidrog ock Christian Tyrann att förminska denna klass,
