548
och vår store häfdatecknare Geijer säger med skäl, att ”demokratien aldrig varit starkare i Sverige, än sedan Stockholms blodbad brutit de stores, och Westerås riksdag biskoparnes myndighet.” Gustaf I stod midt i strömmen af en lössläppt folkmakt. På detta sätt har försynen, som alltid vänder det onda till godt, grundat den allmänna friheten, då hon tillintetgjorde hvad som fordom utgjort samhällets värn och skydd, och chevaleriet, som mildrat en eljest rå tids krigiska vildhet, måste nu sjelf vika för en ökad upplysning. I sjelfva verket var det äfven icke så mycket det förändrade krigssättet och icke heller adelns försvagande, som orsakade riddarväsendets upplösning, utan snarare tidens bättre seder, och att enthusiasmen riktades åt andra håll. Vi hafva förut omtalat, att riddarne hyllade de ädlaste grundsatser och sträfvade efter de högsta dygder, att de stundom föllo i motsatta laster just derigenom, att de ville uppdrifva dessa dygder till en onaturlig och otänkbar höjd. Men så snart dessa åsigter icke längre kunde sporra enthusiasmen, måste de sjunka till föremål för åtlöjet. Utomdess sysselsatte sig nu de bildade klasserna med vigtigare värf, och de funno icke längre behag i de ämnen, som utgjort deras förfäders käraste sysselsättning. Flere vetenskaper blefvo äfven odlade under 16:de århundradet, och de sköna konsterna idkades flitigt. Men religionen blef framför allt annat ett ämne, hvaruti tusentals lärde forskade, och reformatorernes läror, hvilka med hänryckning helsades af det ena partiet, under det de fördömdes af det andra, blefvo häftigt omtvistade, medan Europas ädlingar inkastade sig i spekulationer af helt annan art, än de, hvilka förut förekommo vid kärlekens hof. Och dessa tvister framkallade strider, hvilka voro både blodigare ocb allvarligare än tornerspelen. Då författarne från denna tid tala om den anda, som verkade under riddartiden, göra de det merendels med stränghet och tadel. Det är eget att jemföra de olika partiernas olika åsigter derom, ty hvad Protestanterna förkasta såsom syndigt, betrakta Papisterna såsom orimligt och löjligt. Och denna jemförelse blir förmånlig för hugenotterna, hvilka bland sig räknade män sådana som Sully, d’Aubigné, Coligni, Duplessis-Mornay och La Noue. De fördöma riddarromanerna
