med moralisk stränghet, under det katholiken Brantôme med sedeslöst lättsinne förlöjligar dem just för de dygder, de omtala. La Noue påstår, att af sådana böcker som Arnadis de Gaule hemtar hans samtid smak för sedeslöshet och blodtörst, brist på all pligtkänsla och hämndlystnad, under det dessa laster bemantlas med ärelystnad och falskt nit för den allmänna ordningen. Om tornerspelen anmärker han, att dessa uppträden förderfvade och förhärdade folket, som derigenom blefvo vane vid strider och blodsutgjutelse. ”Låt dem”, utropar han, ”som vilja se blod, göra såsom Engelsmännen, hvilka utöfva sina grymma och råa lidelser mot djur och låta tuppar och tjurar fäkta mot hvarandra, ty detta är bättre, än att onödigt förspilla menniskoblod.”
Denne La Noue var en sträng och moralisk predikant, men en tapper och skicklig krigare, ehuru han fördömde kriget, då det icke var föranledt af den yttersta nödvändighet. Brantôme deremot var en lättsinnig hofman, som blandade otro och hädelse med de påfviska vidskepelser, hvilka utgjorde hans religion. Af den sednares yttrande om sin tids och hofs seder och åsigter synes tydligt, att Frankrikes ädlingar längesedan förkastat allt, hvad riddarne ansågo heligt och dyrbart. Och detta blir ännu tydligare, då man jemför, hvilka egenskaper man ansåg böra finnas hos en fullkomlig riddare, med de man under slutet af 16:de århundradet vid Ludvig den heliges fordna hof gjorde anspråk på att möta hos den tidens ädlingar.
Den gudsfruktan, som under riddartiden så noga iakttogs, föraktades sedan så öppet, att man t. ex. föredrog herr Tristan för Sir Lancelot, emedan den förre endast förlitat sig på sin egen kraft och sitt svärd, då deremot den sednare aldrig underlät att anbefalla sig hos Gud och Helgonen hvar gång han skulle strida, ty man ansåg detta såsom bevis på, att han saknade mod och förtroende till sig sjelf och sin styrka.
Likaså ansåg man nu den dyrkan, som riddarne fordom egnat det vackra könet, såsom gammalmodig och orimlig. Af den germaniska kyskheten och renheten funnos, enligt Brantôme, föga spår qvar vid det franska hofvet. Men den råa sinnlighet, som så ofta förmörkar den platoniska kärleken,
