tillade: ”Ni skall få se, huru man der ser ned på oss. Men det betyder ingenting, ty de hafva i alla fall icke en så lifaktig (spirited) ungdom som vi”. Jag fann, att han delvis hade rätt i sitt första påstående och fullkomligt i det andra. I de tyska skolor jag har besökt fans ingen fri lek. Lekte man i någon skola, så var det under lärares ledning i stället för gymnastik (turnen), som förekommer högst två gånger i veckan. Engelska och amerikanska studenter vid universitetet i Leipzig, samt samma nationers musici vid konservatoriet dersammastädes, uppträdde mot hvarandra i base-ball. Detta var den enda fria lek, jag såg i Tyskland.
Det har blifvit anfördt, huru en framstående tysk pedagog bedömt allmänbildningen i England jemförd med den i Tyskland, och äfven huru i vissa fall hans jemförelser mellan de båda ländernas skolungdom utfaller till Englands fördel. Här är icke lämpligt att göra någon fullständigare jemförelse mellan svenska och engelska skolförhållanden, men några olikheter må dock ytterligare anföras till det redan sagda. Man finner snart, att en engelsk skolas rektor (head-master) är långt magtfullkomligare så väl med afseende å sin ställning till lärarne som till ungdomen; att de äldre lärarne, de som hafva s.k. ”hus” (skolhem), äro lämpliga mellanhänder mellan skolungdomen och rektor, hvilkens absoluta magt derigenom blir förmedlad i afseende på olika individualiter; att undervisningen är mera
