― 19 ―
Pionen.
Det yppiga, rika och fullmogna lifvet
högt rodnar igenom de saftiga vecken.
Mitt lif i mitt yttre står fullnog beskrifvet:
jag döljer ej något för spanande blicken.
Det röda scharlakan, som mörkpurprar saften,
hvars vågor igenom mig brännande brusa,
ett vittne det bär om ungdomliga kraften,
som glödhet min flämtande ande känns rusa.
O, se hur min åtrå, den djerfva, den höga,
flammrodnande häfver sig, böljar och sväller!
att afkyla böljan jag skyndar att löga
i nattliga svalkan, som daggen mig fäller.
Med morgonfrisk purpur på fylliga kinder
jag hälsar i glädje den nyfödda dagen;
han lösa mig skall från det band, som än binder
den mörkgröna slöjan om sista behagen.
Det glöder, mitt blod, vildt det flammar och blossar.
Hvem är det, som släcker förtärande branden?
från lidelsens qvalm säg hvem är, som förlossar
den hungrande, omättligt trånande anden.
