— 20 —
«Se der!» sade Julianus, «en underlig beskrifning på en
blomma. Hade ditt poem ej haft den titeln, så skulle man
trott det handla om en ungdomlig Messalina, en fröken
Agnes, eller någon dylik karakter. Men det oaktadt tycker
jag rätt mycket om det, i fall jag undantager några uttryck,
hvilka ibland äro något öfverspända, ibland något orediga.
Har du något mera att låta mig höra?»
«Nej, men i stället vill jag berätta för dig en historia som jag i går hörde af din inspektor, och hvilken är ett exempel på att stora, med kall öfverläggning hopspunna brott ej blott tillhöra de förnämare klasserna, samt tillika ett bevis på otillförlitligheten af all juridisk bevisning. — Jag vill berätta denna historia med inspektorns egna, okonstlade ord:»