»
rihetens försmådda sångarätt» kallar Orvar Odd
uti dikten till »Konung Oskar» 1859 sig och
sina kamrater, de skalder, vi i detta arbete sökt skildra.
Den är, såsom nogsamt kändt, dock icke att försmå, denna sångarätt, och efter vår mening är inom vår literatur det fält fortfarande värdt all uppmärksamhet, på hvilket 1840-talets lyrik gifvit så vackra skördar. De skalder, vi här framställa, hafva alla förvisso gjort sig förtjänta af varaktigt erkännande genom de nya moment, de infört i vår lyrik. Hos dem funno nämligen samtidens tankar och stämningar ett öppet öra och en stark resonans. De förstodo att åt dessa gifva karaktäristiska, slående uttryck, och de förfäktade ideer, af hvilka många, fortfarande lifsfriska, tillhöra vår egen tid; till och med de ideer, som, därför att de äro historiskt tillryggalagda, måhända i någon mån hunnit blekna i intresse, äro dock säkerligen ännu kära minnen för den äldre generationen och torde utan tvifvel äfven af ett yngre slägte kunna påräkna full sympati, hälst som de äro uttryckta på ett sätt, som förlänar dem ständig ungdom.
Visserligen gifves det på skilda håll literära porträtt af dessa skalder, men vi hafva oberoende af dem sökt att behandla de senare från den synpunkt, vi vunnit efter studiet såväl af dem som af den tid, i hvilken de diktade. Hos hvar och en hafva vi sökt framdraga de tidstankar, för hvilka han särskildt varit det
