illustrerade tidningen »Portföljen, skillingsmagasin för nytta och nöje» 1849, ser man endast de ädla profilerna af Sommelii ofvannämda båda dödskamrater, båda fallna i samma drabbning som han, båda delande hans krigiska ära, om än ej hans skaldenamn.
Af Gustaf Sommelius fins ingen bild — hade han ej efterlämnat sin literära poetiska arfvedel och sitt på slagfältet vunna krigarnamn, skulle han hafva varit spårlöst försvunnen. Endast genom den muntliga berättelsen vet man, hur denne märklige man såg ut, ty den porträttbild af honom, som finnes införd i »Svea», poetiskt album 1874, och härifrån återgifven i en dansk tidskrift, är, enligt till oss lämnad uppgift, ej äkta; den är enligt en af Sommelii ännu lefvande nära bekanta rätt och slätt en fantasibild, tecknad af en person, som aldrig kände honom. Ingen af hans närmaste anhöriga har någonsin ägt hans bild; men, säger Crusenstolpe i sin lefnadsteckning öfver honom 1848, om det än ej finnes af Sommelius någon annan bild, än den hans snillealster måhända måla i läsarens fantasi, så är detta den fördelaktigaste dager, hvari han kan skådas; »ty allt det ädla, det goda, det sanna, för och i hvilket Sommelius hela sitt lif svärmade, dväljdes under en föga bländande yta. Det var endast rörligheten i hans väsen, hans mörkblå öga, ömsom gnistrande och svårmodigt, men alltid bjärt, som röjde apollosonen . . .»
Crusenstolpe har rätt. Sakna vi än bilden af hans yttre drag, så äga vi den af hans andliga personlighet så mycket klarare i hans dikter, ur hvilka man vid läsandet får ett ständigt intryck af att detta »mörkblå öga» med svårmodig glöd blickar en till mötes.
Inom vår literatur är Sommelius en fullständigt ensamstående företeelse, en företeelse af väldig kraft och originalitet, alt för litet påaktad, trots det märkliga rum, han intager i den svenska diktningen.
Men i vår — åtminstone jämförelsevis — med värkliga ursprungliga snillen sparsamt begåfvade vitterhet, hafva vi ej råd att låta en diktargåfva, sådan som denna, falla i glömska. Redan för fyrtio år sedan, då Sommelius stupat på Danmarks jord och för Danmarks sak, säger dr B. Cronholm i sin »Snällpost» af d. 13 juni 1848, då han berättade om Sommelii förtidiga död, att
