grepp skulle läggas) och därefter tryckt och knådat med sin hand, tills icke blott skinnet utan ock köttet blef illa sargadt. Då detta kom till befälhafvarens öron, erhöll Sommelius som bestraffning flera dagars arrest. Utkommen härifrån, mötte han den beväring, som var dräng hos befälhafvaren. Troende att denne vore angifvaren, gick han fram till honom och sade: »är du majorens dräng?» och då denne jakade härtill — spottade han honom i ansigtet.»
2.
Alt detta var utbrott af denna inre oberäknelighet, som ofta dref honom ut att i våldsamma kroppsansträngningar söka döfva det själskval, hvaraf han ständigt plågades, och som göra honom till denna dystra uppenbarelse både i lif och diktning. I Ridderstads »Döds-runor» står en vid flera tillfällen, exempelvis af Crusenstolpe i hans nekrolog öfver Sommelius citerad strof, hvilken dock ytterst förskrifver sig från Dagligt Allehandas af Emil Key skrifna skildring öfver skalden i juni 1848: »när höstvinden jagade de vissnade bladen i de aflöfvade lundarna, och det blef mörkt och kvaft inom honom, var det hans lust att på en skummande springare ila i kapp med stormen öfver obanade vägar och stigar. Först i elementernas uppror lugnade sig hans oroliga själ.» Härom skrifver han själf i dikten »Conrad», som i så många hänseenden är ett sant uttryck af hans sinne:
Mig oron behagat; jag älskat att rida
I bredd med orkanerna (sida vid sida)
På frustande hingstar — — — — —
— — — — — — — — — — —
Ej fruktar jag fasan: ty helvetesglöden
Mig bränner i lifvet mer het än i döden,
Och ej för dess skiftande, bländande glans
Jag nå'nsin vek undan, ej häller jag ryste.