Vi nämde nyss, att Sommelii diktning finner sin
förklaring i hans lif. Dikten var för honom ett slags
säkerhetsventil, till hvilken han tog sin tillflykt, då
intet annat hjälpte, då det ej var honom nog att på sin
krusmankade ungfåle spränga åstad i natt och mörker,
då han, upprörd vare sig af inre stormar eller af harm
öfver hvad lumpet, fegt och lågt, han såg utom sig i
lifvet, af konventionella skäl ej kunde låta jäsningen i
sitt inre på annat sätt komma till utbrott. Under flera
år inflöto dikter af hans hand och med olika signaturer,
såsom Manfred, G. S—i, Quodlibet, Dulcamara, Beppo,
som bidrag i olika tidningar och tidskrifter, men först
1846 lät han utgifva dem i en samling, tryckt i
Stockholm: »Vallmoknoppar plockade på Steppen af Beppo».
Denna samling utkom just som han stod i begrepp att lämna sitt fädernesland för att aldrig mera återkomma. Märkligt är det att se, huru Beppo, som ej skyr att utdela skarpa hugg, som ej drar i betänkande att såra och rent af förolämpa andra, själf är ömtålig för »kritikens gissel,» så ömtålig, att han rent af flyr för densamma.
Så skrifver han i det enda bref, som funnits efter honom: »Mitt arbete är tryckt, men får af vissa anledningar, nämligen därför att jag är lite ömtålig för kritikens gissel, ej komma ut förr än efter min resas företagande . . .»
Själfva titeln »vallmoknoppar» innebär, hvad hans diktning var för honom, ett medel att döfva oron, striden inom honom; den var, som en annan svensk diktare[1] skrifvit till honom:
Den enda ros, som ej för dig bar taggar
Och vid hvars doft till sömns du oron vaggar.
Denna hans diktnings mera enskilda uppgift tro vi äfven vara en af orsakerna till, att Sommelius så snart blifvit undanskymd, för att ej säga förgäten.
Hans diktning liksom hans personlighet imponerar, men tilltalar icke. Huru glödande han är, saknar han denna innerlighetens värme, som mest anslår människo-
- ↑ H. Bjursten i Jönköpingsbladet 1848 n:o 64.
