Sommelius kan dö på slagfältet, men dör aldrig som ledamot af Svenska akademin,» anmärker V. Rydberg i sin anmälan af Beppos samlade dikter. »De väsentliga egenskaper,» tillägger en annan hans lefnadstecknare[1], »som utgöra skaldenaturen — inbillningskraft och känsla — ägde Beppo i sådant mått, att han förbisåg, ja föraktade den nödiga bisak, som han ironiskt benämde 'den städade stilen och smaken'.»
Äfven detta bidrager att göra hans dikter mindre njutbara, än hvad de i delvis mera vårdad form skulle varit; ty ehuru han understundom, t. ex. i Rudolf von Wildheim, som vi framdeles skola visa, kan vara så rent af klassiskt formfulländad, att värset är som hugget i marmor och af sällsynt skönhet, är dock mången af hans dikter så bred i utförandet, att det är ett helt arbete att läsa den; det är ofta nog enformigheten i de falska rimmen på obetonade artikeländelser, som värkar tröttande, liksom hans en och annan gång bristande kompositionsförmåga. Med alt detta är han, som sagdt, en våldsam, obändig företeelse, och ehuru man i allmänhet hälst ser, att man slipper råka ut för en cyklon, så är den dock obestridligen mera imponerande än en mild vestanfläkt.
Vi nämde Byron. Sommelius har i själfva värket mer än en gång blifvit jämförd med Byron. Men ehuru man visserligen spårar inflytandet af denna diktkonstens och århundradets hjälte, så är dock Sommelius, som sagdt, långt ifrån någon efterhärmare. Han har tycke af Byron, ej för det han försöker likna denne, utan därför, att hans natur är beslägtad med Byrons, och jämförelsepunkter erbjuda sig själfmant; äfven hans; oroliga lif, hvilket i likhet med den engelske i frivillig landsflykt gångne skaldens delvis var ett nomadlif, ökar den inre öfverensstämmelsen mellan båda dessa stormandar, och Beppo kunde helt visst hafva understrukit Byrons ord i Childe Harold, att »hvilan är ett helvete för starka hjärtan».
Låt framåt, ack, framåt det ila!
Min rolösa själ ingen hvila
Och rast eller frid nå'nsin tål —
- ↑ Birger Schöldström i Sv. Familje-Journaöen 1883.
